REVA: Är det en annan svensk flagga?

Hakan Akçura / 2013, Stockholm

Det var väldigt fuktigt och mörkt. Jag var rädd. Jag skakade. Jag försökte vara lugn och det enda jag frågade pappa var ifall det var långt kvar tills vi var framme. Jag började förstå att mina föräldrar inte kände till något av sorgen jag bar på och inte ville veta något om mitt dolda förflutna. Jag började tro att mina känslor inte var viktiga för en enda människa.

En kloakarbetare kom med ägg till oss, han bar dem med tänderna. Han var tvungen att krypa för att nå oss.

Det sipprade vatten över väggarna.

16:30 biljettkontroll Gamla Stan.

Min lillebror var aldrig rädd.

Jag längtade efter att se min storebror eftersom jag trodde att han skulle kunna skydda mig. I hopp om att få syn på honom, tittade jag rutinmässigt ut genom ett nyckelhål när ingen såg mig.

Det senaste tipset vi har fått in kom kl 16.30. Kanske betyder det att Reva-poliserna fått ledigt idag (man kan ju hoppas!), men om inte: glöm inte bort oss i lördagsvimlet!

Vi sökte skydd i ett förråd, gömda i det allra innersta hörnet under en hög med cementsäckar. Jag lutade mig mot min lillasyster och kände hennes hjärta smattra.

Jag såg uppslagna dörrar, möbler i oordning, fjädrar rivna ur sängkläder, svävande i luften.

Hennes främsta bekymmer i livet var förutom hennes betyg hennes fräknar. Hon spenderade alla sina lunchpengar på exotiska krämer för att befria sitt ansikte från dem.

Nu var hon borta.

Polis vid T-bana Slussen Kl 19:00.

Till en början var jag mycket rädd, men senare vande jag mig vid det.

Vi blev förföljda till Boston av jägare från Georgia.

Min mor gav mig till en man från ”underjorden”. Det var för att jag var judisk, sa mannen.

Jag tog mina fyra små barn och flydde.

Jag hoppas på att få höra från dig igen.

Massor med poliser och några väktare i Rinkeby. Kl 23.00.

Folk tyckte synd om oss och en dam gav oss gåsbär.

Jag kommer aldrig glömma människorna – stönande, bortdomnade skuggor – de rörde sig sorgset, tvekande.

Det är en ohygglig känsla. Du vet, du är bland människor men du är som på en öde ö.

Total isolation, total ensamhet.

Varje gång jag försökte bryta tystnaden blev jag snabbt påmind av andra vilken tur jag hade, mer tur än de flesta.

Danuta och Maria skaffade falska ID-kort åt mig och min syster. Vi gömde oss nedsänka i vatten hela natten. När morgonen kom gömde sig också andra i vassen och jag hörde en vakt ropa: ”Jag ser er där; kom fram!”

De flesta lydde, men vi gömde oss i vattnet i ytterligare flera dagar.

Jag drog fram en resväska från under min säng och la henne i den och sa till henne: ”Du får inte gråta och inte prata. Du får inte säga ett enda ord eller ropa”. Hon hade rött hår, ett fräknigt ansikte och var alltid prydligt klädd i en svart skoluniform med en lysande vit krage. ”Om du gör ett enda ljud kommer de att ta dig och du kommer dö”.

Jag färdades på natten: låg lågt hela dagen… jag stannade inte en enda gång: så stor var min rädsla för att vara förföljd av slavägarnas jakthundar från Södern.

10 poliser söker igenom tåg på Medborgarplatsen. Kl 23.30.

Medan övervakaren åt kvällsmat tog jag av mig skon och slank ur kedjan och sprang. Jag sprang… jag hörde rop efter hundar att jaga mig med…

När jag tittade ut genom fönstret var bussar uppradade utanför porten.

Den natten stal jag en båt och lyckades ta mig ända till Ohiofloden… efter att ha tagit mig över den gömde jag mig på en bro som hade två våningar. Mina förföljare passerade rakt under mig och jag kunde höra varenda ord de sa.

24.00 Polis i Rinkeby, Gullmarsplan och Medborgarplatsen! De söker igenom tunnelbanetåg!

Cops in Rinkeby, Gullmarsplan and Medborgarplatsen! They are searching through subway trains!

Johannes Anyuru och Sara Westin

Sydsvenskan

28 Februari 2013

Tornavideo Hits The Road For Some Repair Work On Contemporary Art!

Tornavideo video-art activity

Özgen Yıldırım

Curated by Funda Oruç, Uğur Karagül
Artists: Ferhat Özgür, Gözel Radyo, Hakan Akçura, Maria Sezer, Nezaket Ekici, Ozan Adam, Şinasi Güneş

Contemporary art makes another appearance in Ankara. A new exhibition activity meets the audience in a dynamic and energetic platform. With Funda Oruç and Uğur Karagül as curators, Tornavideo exhibition will meet the audience in Tamirhane Bar, a meeting point of the youth.

When we take a look at the recent contemporary art history of Ankara down the time tunnel, we see that; the 1st -International Asia-Europe Art Biennial- in 1986 was motivating for Ankara art community. This biennial chain continued in 1998- 90- 92 years. By the end of 1980s, a student from Hacettepe University called Salim Özgilik, with the moniker -Moni-, exhibited some installations and performances challenging the established order of art environment.

Founded as a branch of the first foundation university established in Turkey in 1984, Bilkent University, Fine Arts, Design and Architecture Faculty became the focal point of innovative artists. And a group of students from Fine Arts, Design and Architecture Faculty at Bilkent University formed -Grup Grip-in-. Grup Grip-in held the -Popular Myths and Graphic Image Circulation- titled exhibition in Ankara Anfa Altınpark Exhibition Center in 1992. In 1993, -Hangar Artistic Organization- was founded by Cebrail Ötgün, Atilla İlkyaz and Cezmi Orhan. After making some important activities contributing to the contemporary art setting of Ankara, the organization split. The interesting -Gar Exhibition- held in Ankara Station in 1995 was shut in a single day. The installation of Selim Birsel, -Lead Sleep- is still engraved in our memories. -Youth Art Activity- has been organized four times, the first being in 1998. The most striking of these were -Youth Art-3- exhibition organized in Ankara Contemporary Arts Center in 2000 with Vasıf Kortun as the curator. This exhibition was really decisive in terms of historical process. If we examine this exhibition properly, we can clearly see that the artists in this exhibition today direct contemporary art movement in Turkey.

After that, the art practices in Ankara have frayed around the edges and seem to have run dry for so long. 2 young curators are making a stagnation-breaking contribution with the -Tornavideo- exhibition devoting all their dynamism into the work. -Tornavideo- exhibition activity contains the works of 7 contemporary artists: Ozan Adam, Hakan Akçura, Nezaket Ekici, Şinasi Güneş, Ferhat Özgür, Gözel Radyo and Maria Sezer.

The first Tornevideo exhibition artist is Ozan Adam, known for his experimental video and film works. The story of the artist's film -The Two Names of A Testimony About The Execution of A Happening And A Suitcase Full of Broken Records- is mounted on some sequences from various stories in a sleeping man's dreams. In another film of him, -Zymotic-Amaurosis: Contagious Arbitrary Blindness- he builds on how reality and subconscious are mixed up in a surreal way as a consequence of experiments performed on a blind man's memory and dreams. The theme of these two films of the artist refers to psycho-social processes. And his film to be presented within the scope of Tornavideo exhibition is an animation. The music of this 1-minute animation called -Little Bird- is written by Ozan Akıncı. This animation is about the transformation of lines into shapes, then objects and figures by changing shape, and finally a spatial journey. This process takes place with a simple triangle turning into a pyramid object which is 3d form, then a cornered object after changing its shape, following it a human hand derived from this, and a woman figure with the re-forming of the hand, and finally transformation of this woman figure into a little bird flying in the tunnel of infinity. The artist finishes this animation, that begins with lines and turns into a bird figure and spreads into eternity, i.e. evolutionary process of forms with the idea of eternity ironically.

Another artist taking part in Tornavideo and describing himself as open flux artist is Hakan Akçura who lives in Sweden. The artist exhibited every document with the attribute of -mirror- requested from the persons on the internet according to their date of arrival in the -I Want My Mirrors- project leaving its mark on the minds of men. It should be noted that; Akçura also has some harsh and striking political works. One of them is the extraordinary video work he shot in Sweden with an individual named Abdulkadir Aygan, who once had connection with a terrorist organization [PKK (Kurdistan Workers' Party) and JITEM (Gendarmerie Intelligence and Counterterrorism) HA] and then escaped and settled in Sweden. Akçura preferred to spread this video known as -It Is Enough That The Truth Comes Out-. The -Open Letter to Swedish Migration Board- titled video of the artist turns the residence permit extension decision waiting process of the artist in Sweden in 2006 into a video performance, and he describes this work as -for the sake of accelerating this process for myself and to support all waiting immigrants as far as possible--. The video of the artist to be presented in Tornavideo exhibition is again a video making reference to immigration and being an immigrant. His video -Catharsis- contains improvised actions of a group of immigrant youth in Stockholm. We can see the traces of being an immigrant in a foreign country, cultural entrapment, sense of belonging or shortly being stuck in between from the dictions, the musical tastes, dressing styles, dances and technological equipments of the youth.



Another artist in Tornavideo is Nezaket Ekici, a performing artist living in Germany. Taking every social fact as a subject, women's problems being in the first place, the artist begins with expressing artistic actions with her body and turns them into a performance. Having also installation and video works, one of the artist's projects -Self Diversity- is composed of performance and installations and questions gender, race and identity concepts. The performance-video with the title -Wardrobe- will be exhibited in -Tornavideo-. The artist stands before a two-door wardrobe half-naked and takes some clothes and puts them down. After this, the artist stars wearing the clothes continuously one after the other. As the clothes are put on successively, they start creating a physical pressure on the artist. However, the artist is insistent on wearing them. The artist's insistence on wearing in her intellectual dimension clashes with the resulting physical pressure. This clash ends with the artist getting help from the individuals around. Emphasizing the naturalness of mankind at the beginning of the performance with -being naked-, the artist becomes distanced to this naturalness as she wears the clothes one after the other, and becomes alienated to herself first, and then the surrounding environment.

With his installations, works on canvas theoretically built on hermeneutics and constantly deconstructed, video art works where he interprets the visual sometimes with an ironical seriousness, and sometimes with a mise en scene language and his art aesthetics captured in the ordinary in all his works, one of the important projects of the contemporary artist Şinasi Güneş is -Obsession-. Seeing the light of day in 2005, this project helped to create a memory record in terms of audio art videos. The close ties of the artist with mail art have been actualized in his mail art projects on -Watch-, -Fundamentalism-, -Global Warming-, -Woman and Ecology-, -Gypsies-. Güneş also prepares street-art promoting publishes and fills a gap in this sense. He offers an alternative course to contemporary art practices with an e-zine named -e-benzin- published on electronic environment. Some of his videos area -Horned Toad-, -Anatolia-, -Batumi-, -After the Sheep-, -New York and Chewing Gum-. His video -New York and Chewing Gum- is built on the traces of many chewing gums deliberately or unconsciously thrown by people of New York to Brooklyn Subway floor. Having turned this performance into a book with the same title, the artist has completed the deconstruction process.

The artist is featured in Tornavideo with the -My Lovely Hats- titled video constructed again with an ironical and cynical mise en scene. The artist puts on several objects over his head like hats. There are art books, flower pots, bags, buckets, boilers etc. among these objects. Each hat refers to a social role and points to a character fact. The artist strengthens the sense of rhythm with a background rap song. We see ironic allusions in this video.

Ferhat Özgür, a contemporary artist living in Ankara, underlined and expressed urban progress of Ankara, rational and irrational results of modernism, city-individual and change facts in his -City Journal- titled exhibition composed of his photograph and video pieces of work. We witness the points underlined by the artist in the negative effects of recent urban transformation programs that eventually lead to -destruction- in metropolises particularly in Istanbul. A series of performative photo works of Özgür in historical places with the title -Jump", and also the -Jump- titled video of him creates some mise en scene situations with the artist trying to touch the peak points by jumping. The artist added city-individual dualism building and history and expended the interpretation perspective. Getting involved in -Tornavideo- with his video titled -Upper Garden-, Ferhat Özgür appears with a different theme. In this video, he shows the military greeting ritual process in sequences with the preparation to ceremony until the end of ceremony. The artist begins with showing ritual elements like cannon ball, helmet, shoulder mark one after the other, and following this, we see some sequences from the march of soldiers and greeting ritual, then the greeting ritual ends.

An interesting artist in -Tornavideo- is Gözel Radyo, who first of all brings together cues with music and as a pioneer blends electronic music with arabesque and oriental tunes. Some of the released music albums are -No-Exotic-, -Sound of the World: Turkey- and their fanzine is entitled -Güzel Mecmuası-. The artist creates versatile alternative works. The video which will be shown in -Tornavideo- is -İsyanbul 2010-. The artist acts in his own way over some scenes and dialogues from old Turkish films and achieves a comic effect. At this point, there are some experimental verbal rhythms streaming and they accompany the images in the background. The artist begins the message bombardment with smart cards and continues with microchips and ends with GMO. The artist associates these elements with Istanbul 2010 project as the name suggests. The artist makes use of ad techniques in the presentation of the messages placed within the video flow in critical moments. Therefore, the influence area of the video is extended.

Another artist in -Tornavideo- is Maria Sezer who states -Opposing the nature and trying to dominate the nature does not always bring happiness to people- and uses nature and time as a reference in her artistic works. Time and change are states where the artist makes the ironic and complicated association of these two concepts an object of inquiry in her works or naturally exhibits it. In one of Sezer's installation works taking Rapunzel story as the center, the artist nearly creates an image of ladder with black, long and bush-formed yarns just like Rapunzel's hair. Having assembled beauty and nature concepts with the sense of protection in this work, the artist designs original raku plates by using the special firing technique known as raku in another exhibition. Being a notable expert of transforming natural materials, the artist will appear in -Tornavideo- with her video titled -Swarm- created with similar operations. The video begins with the display of a colony of bees flying in the air, and then the movements of bees in and out of their hives are shown like a ceremony to the audience. Each entry to the hive means that a brood waiting at a cell gets fed and remains alive. Each swarm becoming a grown bee moves out of the cell to make honey.

I think the most striking element in Tornavideo exhibition activity including Funda Oruç and Uğur Karagül as curators is that; most of the internationally active artists in the exhibition consist of the rare independent artists in Turkey.
I hope this exhibition will precipitate art project initiatives and serve as a factor in emergence of new breath in the contemporary art scene.
tornavideo06@gmail.com
http://tornavideo.blogspot.com
http://www.tamirhanelive.com

Opening January, 15 2010, Friday 19:30
Tamirhane Live Music
Tunalı Hilmi Cad. Bestekâr Sok. 49/A Kavaklıdere - Ankara (Old Getto Pub)

My new co-exhibition: "Interzone/Nation" at Zagreb

I will attend "Interzone/Nation" co-exhibition at Gallery Galženica, Zagreb, Croatia, between April 1- May 15, 2009
“Interzone: nation” is the second exhibition this year dedicated to the phenomenon of globalization. The topic of the exhibition deals with the impact of globalization processes on the projection of national identities. For instance, during the nineties, the countries of Middle and South-East Europe – which were looking for their place on the redrawn map of Europe – found themselves in a paradoxical position in which they had to denationalize their economy and nationalize their culture at the same time. The more a form of cultural practice seemed traditional and more particular, the more it was presented as a model by which other newly formed states were to follow in the process of self-identification. The following artists will point to this paradoxical position of projecting national identities: In his video work, Hakan Akçura (TR, S) will show the problems non-EU immigrants face in EU countries. A young artist from Dubrovnik working in Zagreb, who works under the art name of Id Sarup, will present himself with a video work in which he uses the television programme of the Croatian National Television (HRT) to bitterly and amusingly comment on the social state of affairs in Croatia. Meanwhile, Ana Lozica and Jasminka Končić will use their photographs, digital montages and animated films to point to the role of sport in forming (not only) the Croatian national identity. A video work from Saša Karalić (NL, BiH) under the title “Schwabo” will deal with the hybridism of every identity, including the national one, as well as its paradoxes and contradictories.

" (...) The concept of the nation is a complex one; to try and define the notion means taking into account a wide rage of criteria such as language, culture, dissent, history, religion, etc. Such so called objective criteria can be found in many of contemporary definitions of the notion of nation, such as the following: A nation is a relatively self-sufficient and stabile national life community, stemming out of the historical development of the associating of people into communities for the purpose of survival and development, which is characterized by a uniform state territory, common economical life, specific culture and language, adequate religion, a developed collective and individual awareness of national feeling. Another element is included in this complex definition, which can be labelled as a voluntary definition of a nation, the most famous of which is that of the French philosopher Ernest Renan. In his 1882 lecture What is a nation? he concluded that the nation is a daily plebiscite, which is based on the individual's subjective criteria.

In the 21st century the problem of nation and its self-definition is not less complex; in fact, it could be argued that the question is more complicated than ever, especially when observed in the context of globalization. Globalization has not treated kindly the nation as idea, concept and social reality. The nation was associated with the backlash against irresistible historical forces, doomed to obsolescence by global postmodern culture, deprived of its institutional shell by the decline of the state, and with a questionable reputation among social scientists to boot, the nation appears to be rapidly fading into little more than a historical phenomenon. [2]

In the last couple of decades, central and south-east Europe found itself caught up between two extremities: between East and West, between capitalism and communism, between globalization as a factor of unifying and the tendency to create one's own identity. In the early nineties, countries of this area found themselves in the paradoxical position in which they were to denationalize their economies and nationalize their culture at the same time. Today, the question arises - what does globalization mean for this area, what changes will it bring, how does it affect the projection of national identity? It is certain that in the contemporary world, the problem of nation and national identity cannot be examined separately from the process of globalization. This exhibition therefore looks at the phenomenon of nation and national identity within the globalization process, as well as the problems, paradoxes and ironies arising from that correlation (...)"
(Nina Pisk)

Curators:
Ivana Hanaček, Klaudio Štefančić
Assistant curators: Sanja Horvatinčić, Nina Pisk
Interzone / Nation, exhibition April 1 – May 10, 2009.
Saša Karalić (NL, B i H) Id Sarup (HR) Hakan Akçura (TR, S) Jasminka Končić (HR) Ana Lozica (HR)

My works at the exhibition:

1. Open Letter to Sweden Migration Board (Öppet Brev till Migrationsverket / İsveç Göçmen Bürosu'na Açık Mektup) Videoperformance (51 min.) 2006 2. Good morning (Godmorgon / Günaydın)
Videoperformance with two parts

Epilog (07.31 min.) Godmorgon (98.18. min.) 2007

Epilog (Swedish with turkish subtitle)

My video by name "Catharsis" at the1st International Roaming Biennial of Tehran

My new video by name "Catharsis" is presented for the first time at the1st International Roaming Biennial of Tehran in Istanbul, Turkey.

This video is first of the works among my new video-creation line "Recording".
I have made serial videos with my identity of only being recorder and maker in this line.

Catharsis from hakan akcura on Vimeo.

Catharsis
(05:25 min.; 2008; Stockholm)

Gamla Stan is the center area of Stockholm.
Oldest and more touristic zone of the city.
Other side of the Gamla Stan subway station is seeing inland sea, have a nice panorama but trashy...
When I recorded some scenes at this area a few young men which were high came up to me and wanted to do "rap" in front of my camera.
I said: "Okay!" and recorded them.
I was only a recorder and a witness.

All big metropols in Europa need this kind of purifications.
Immigrants could help.
I’m sure.


"Urban Jealousy"
the 1st International Roaming Biennial of Tehran
30th May - 6th July 2008

Hafriyat Karakoy, The Realm of Manifold Arts :
Necatibey Cad. No: 79 Karakoy Istanbul, Turkey

Curated by Serhat Köksal and Amirali Ghasemi

The theme of this biennial is URBAN JEALOUSY. A Jalousie (“jealousy” in French) is a window that one can see through but not be seen; barriers that allow us to observe the world without being invited to the table. Iranian artists are given an understanding of what goes on in the world without being offered a single opportunity to communicate their thoughts - outside of our very own jalousie window: a rigid ethnic frame within an extremely politicized context.

Of all the huge urban areas around the world, Tehran stands out as a different kind of Megalopolis. It boasts one of the most dynamic art scenes in the Middle East even as the city itself deals with a rudimentary public transport system, an exploding population crisis, and an ever-increasing sprawl of mass housing; An unsightly city of experimental architecture that swallows entire villages and towns without offering them any sort of public services.

Despite its complicated urban situation - which according to experts has already spiraled out of control - artists’ societies in Tehran continue to hold numerous biennials in semi-tribal fashion. A great number of these events are government-sponsored projects whose outlook and also their premises can shift 180 degrees from one year to the next. Each community has its own set of ceremonies, as a result of which, any sense of solidarity among the artists is lost.

The Tehran Visual Arts Festival, The Calligraphy Biennial, The Sculpture Biennial, The Cartoon Biennial, The Painting Biennial of the Islamic World, The Graphic Design Biennial, The Children’s Books Illustration Biennial, The Painting Biennial, The Poster Biennial, The Poster Biennial of the Islamic World… the list is endless.

Although the legendary "TEHRAN BIENNIAL" goes back 50 years, not a single one of the above-mentioned events can be considered a biennial by prevailing and accepted international standards". An arts society recently published a call to boycott the upcoming Painting Biennial in order to demand a professionally curated exhibition, protesting the open call process and a “jury” they deemed unacceptable.

It seems impossible to have a proper Tehran biennial in Tehran, so our sprawling city and its elitist art scene remain excluded from the highly competitive art market in the region despite being surrounded from all sides by lucrative biennials and auctions. We may have great artists living and working in Iran, but we don’t have a chance to share the profits.

Tehran, as one may suppose, does not seem interested in presenting itself as a desirable destination for cultural tourism, by playing it ‘cool’ like other global cities, or scramble to be hip by coughing up the membership dues to be in the international art market.

So, to jumpstart the process, and after a long discussion with my friend, Serhat Koksal - a critic of the global biennialization process - we decided to curate a ‘mini’, on the move, Tehran biennial. To not only stop complaining about the current situation but to benefit from the advantages of it. An independent, low- budget, traveling exhibition which can be presented almost anywhere. We will travel like nomads, carrying artwork, objects, texts, and whatever, in a package no bigger than a medium-sized suitcase, preferably weighing less than 20 Kg., so it can be carried on any cheap flight.

Urban Jealousy will end its journey in May 2010, but Tehran’s Roaming Biennial will carry on. Feb 2008

Amirali Ghasemi
Biennial Tehran in Istanbul 10.06.2008 ntv

"Jag, min husses hund" och "Godmorgon" Sverige!

Jag, min husses hund
Carl Mikael von Hausswolff,
Hakan Akçura,
Dmitri Plax,
ARK - Dariush M Doust,
Dror Feiler

TEGEN 2Projektplats, scen och utställningsyta

Vernissage torsdagen den 25 oktober, kl 17 – 20
Välkommen!

"Den svenska inställningen till invandrare är motsägelsefull men på det hela taget tolerant och fördomsfri. Däremot oroar en latent fientlighet mot muslimer."
(Huvudledarkommentar i DN 27 sept – 07 efter mångfaldsundersökningens rapport).

Kring en text av Orhan Pamuk ur romanen "Jag är en hund" kretsar utställningen "Jag, min husses hund".

Här kommer själva hunden till tals – "skällande" från historiens bakgårdar. I det symboliska mötet, ja själva brytningspunkten mellan väst ("oinskränkt" yttrandefrihet) och öst ("villkorad" yttrandefrihet).

I utställningen möter vi hunden och "hundlivet", i den muslimska resp västerländska världen beroende på VEM DU ÄR, VAD DU GÖR OCH VILKEN HUND DU ÄR. Med andra ord en utställning som vill utmana allas vår malliga självgodhet, och de fördomar vi inte anser oss besitta, oavsett om vi kommer från väst eller öst, är jude eller arab, svensk eller blatte.

TEGEN 2 har till skillnad från traditionella gallerier och konstscener den stora fördelen att kunna göra blixtsnabba nerslag i samtidsdiskussionen, och därmed både fördjupa och nyansera frågorna: kan samtidskonsten vara mer än njutning, vara och statushöjare för de få och/eller tom provokativ gest för de många. Kan/får konsten också spela en verklig roll i det fördjupande offentliga samtalet när den blir känd för de många?

Så låt oss tillämpa lite "derridastisk" strategi, (en tillämpning av Derridas tänkande) som specialiserade sig på att söka efter vad som inte står, vad som inte sägs och vad man väljer att glömma bort. Vilket ofta är mycket mer avslöjande!

Välkommen!

TEGEN 2

Öppet tord-sönd 12-17
utställningen pågår t.o.m 18 november
Bjurholmsg. 9b
T-bana Skanstull
08 - 6442717
070-2855777
070-7161923

Godmorgon

87 min.

Hakan Akçura, 2007, Stockholm
Godmorgon (Epilog) 

8 min

Svenska
Hakan Akçura, 2007, Stockholm

Veckans porträtt på Tidningen Kulturen: Hakan Akçura

Hakan Akçura ställer ut i Chicago

Gustaf Andersson (Tidningen Kulturen)

Kämpen för det förlängda uppehållstillståndet, Hakan Akçura är aktuell med en ny videoinstallation som ska visas i Chicago under en månads tid. Mr President let me challenge you to face his (1-2) är inspirerad av filmerna som visade Saddam Husseins hängning.

Hakan Akçura blev rikskänd förra sommaren genom videoverket Öppet brev till Migrationsverket. Konstverket var en kommentar och en uppmaning till myndigheten om varför han inte fått sitt uppehållstillstånd förnyat trots 10 månaders väntetid.

Centralt för konstverket är just väntetiden, det handlar om vad Akçura under den här tiden åstadkom, hur han reste runt i Stockholm och hur han betraktar mentaliteten hos svenskarna. Tekniken är ett sorts dokumentärporträtterande där Hakan inzoomad filmas utan avbrott i 51 minuter. Konstverket uppmärksammades i Svenska Dagbladet samt genom ett reportage i Kulturradion i P1.

När jag träffar Hakan i familjens lägenhet på Kungsholmen i Stockholm är han på ett glatt humör. Om ungefär en månad kommer hans senaste videoverk att visas i Chicago. I den ljusbruna fåtöljen ger Hakan under intervjun intrycket av att vara en mycket eftertänksam person. Han stannar ofta upp i sina resonemang, gestikulerar och funderar på vad han ska svara på mina frågor.

I slutet på din film ”Öppet brev till Migrationsverket” så sa du att du hoppades att ditt konstverk skulle skynda processen kring uppehållstillståndet och att den skulle bli nyttig, Blev konsekvenserna de du trott?

– Nej den skyndade inte processen med mitt uppehållstillstånd, vad jag vet. I alla fall inte som jag hade hoppats att den skulle göra. Men den kan ändå ha hjälpt till eftersom jag fick tillståndet förnyat på den svenska ambassaden när vi var i Turkiet. Vi hade på sommaren rest till mitt hemland Turkiet. Och om jag inte hade fått tillståndet hade jag inte kunnat återvända till Sverige, säger Akçura.

Du berättade i videon att du skulle se till att personalen på Migrationsverket såg filmen, hur gjorde du? Och fick du någon sorts respons från dem?

– Jag postade videon till Migrationsverket. När Svenska Dagbladet sedan skrev en artikel om mig fick jag via reportern som intervjuade mig höra att de bekräftat för dem att de sett den. Men jag har ännu inte fått någon personlig respons, säger han.

Hakan Akçura fick till sist efter tio och halv månads väntetid sitt tillfälliga uppehållstillstånd. Ett tillstånd som går ut nu i augusti, men förhoppningen är att han därefter kommer få ett permanent uppehållstillstånd, det brukar nämligen vara praxis. Men i och med att det tog tio och en halv månads tid förra gången så kan man aldrig veta att så blir fallet.

Hakan Akçura är noga med att kalla sig för neo-fluxus konstnär. Det är ett begrepp som han själv föredrar att beskriva sin konst med, men det är även ett begrepp han fått sin konst betecknad som av flera kritiker. Första gången någon kallade hans konst för neo-fluxus var under konstbiennalen i Istanbul 1995. Fluxus kännetecknas av att man blandadade flera olika konstnärliga uttryckssätt som litteratur, musik och bildkonst.

Just nu är Hakan aktuell med videoverket Mr President let me challenge you to face his (1-2) som kommer att visas upp på Time Travelers: Video and Time based art festival i Chicago under en månads tid. Verket är starkt inspirerat och är en sorts utveckling på filmerna av hängningen av Saddam Hussein som tidigare fanns utlagda på YouTube.com.

– Internet och särskilt sajter som You Tube och Myspace har betytt mycket för konsten. Det har blivit möjligt för konstnärer att ställa ut verk som tidigare ansetts obekväma och provokativa för de redan etablerade konstinstitutionerna. Genom de här sajterna kan går det nu att nå en masspublik med otroligt enkla medel. Jag räknar med att ungefär femtio tusen redan har hunnit se Mr President let me challenge you to face his (1-2), säger Hakan Akçura.

Vad vill du uttrycka genom att använda en bild på George W Bush´s ansikte placerat på Saddams huvud i din videoinstalllation?

– Jag vill bland annat ifrågasätta det demokratiska tillvägagångssättet med att avrätta Saddam Hussein. Mitt verk är tänkt att tvinga Bush till en konfrontation och är egentligen ett sökande för personlig rättvisa mot systemet. Att filmen om Saddans hängning förbjöds på Youtube visar på ett tydligt sätt vad som är förbjudet på så kallade communities på internet. Fastän dessa communities vill ge sken av att vara utopiska arenor öppna för alla, säger Akçura.

Innan vi tar avsked hinner Hakan visa upp en akrylmålning från 2005 han har för upphängd hemma i sin ateljé i ett av rummen. Uppkomsten till verket My hero from 9/11 var ett fotografi från den 11 september där en okänd person kastar sig ut från den ena skyskrapan. Ursprungsbilden var tagen av en okänd fotograf och är väldigt pixlig och otydlig.

Hakan hittade bilden på Internet och säger att han i den bilden fann en hjälte. Hakan vill med målningen, som är en sorts förstoring av det här fotot, fånga hur lugn och fridfull personen var som hoppade ner och hur person accepterat sitt öde. Tavlan ska manifestera och utropa denne okände personen till en hjälte. Hakan berättar vidare att tavlan ingår i en serie med hjältar, men att han ännu inte bestämt vem han ska hylla härnäst.

Aktuell med: Time Travellers: Video and Time based art festival, i Chicago 29 juni – 28 juli samt projektet "Sann Dialog" som bygger på erfarenhetsutbyten mellan turkar och svenskar.

Fluxus är en konströrelse som uppkom under 1960- och 70-talen. Den fångade upp idéer från dadaismen och ifrågasatte konstnärliga normer och värderingar. Kännetecknande drag var att man ville spränga gränser mellan musik, litteratur och bildkonst och kombinera dessa uttryckssätt fritt. Några exempel på konstnärer som brukar bli klassade som fluxus-konstnärer är bl.a. John Cage och Yoko Ono.


Mr. President let me challenge you to face his 1-2 from hakan akcura on Vimeo.

İsveç televizyonu 2. kanalında... / "Öppet brev till Migrationsverket" på TV

SVT 2 kulturprogram “Sverige!” inkluderade "Öppet brev till Migrationsverket" och Hakan Akcura’s konstnärliga skapande i söndag (06.09.24) kl.18.15.
--------------------------------------------------------İsveç televizyonu 2. kanalı haftalık kültür programı "Sverige!" 24 Eylül 2006'da "İsveç Göçmen Bürosuna Açık Mektup" adlı videoperformansım zemininde beni ve yaratımımı konu edinen bir bölümü de içerdi.

Radyoda - At the Radio

Swedish Radio-International Departmant (English) will publish an interview with me about "Open Letter to Sweden Migration Board" at 22.07.2006, friday 13:30 (time of Sweden).
PR2, FM 89.6 (in Sweden), in the "Inside Sweden" program.

Basında - At the Press

SWEDEN

Svenska Dagbladet
Väntan på att få stanna blev konst
Nu har Migrationsverkets väntetider blivit konst. Det är den turkiske konstnären Hakan Akçura som gjort en videoperformance av sin väntan på besked om förlängt uppehållstillstånd i Sverige.

I väntan på besked om att få stanna i Sverige har Hakan Akçura fullt upp. Vid sidan av svenskastudier försöker han fixa konstnärsbidrag och utställningar.
Många av idéerna och projekten tycks röra Sverige, svenskhet och hans nya kunskaper om sitt nya hemland. En nyhet som väckt hans intresse är begreppet "lagom": en av de saker han reflekterar över i sin performancevideo han nyligen skickade till Migrationsverket för att berätta om sin situation och ge röst åt alla som väntar.
- Vi fluxuskonstnärer är inte så värst kräsna, vi tänker inte hierarkiskt utan att alla människor och vardagliga ting har en utvecklingspotential. Det är vad vi försöker mana till. Ta till exempel reflexer. Det är något vardagligt. En av mina projektidéer är att tillsammans med dem som bor i invandrartäta områden sy reflexskynken som man tillsammans hänger på fasaderna under de mörkaste vintermånaderna. Det säger egentligen samma sak som den reflex man bär på kläderna och betyder "Krocka inte med mig". Hänger man reflexer på en fasad i Rinkeby säger det samma sak till svenskar som ser det när de åker förbi på motorvägen. Se oss, skydda oss, behandla oss lika.
För fyra år sedan träffade han sin stora kärlek Leyla via ett konstprojekt på en dejtingsajt. De gifte sig och i början av 2005 flyttade han till henne i Sverige. Just nu ägnar han dagarna åt att lära sig svenska och hitta ytor att förmedla sin konst i sin nya stad, Stockholm.
- För att lära känna Stockholm köpte jag ett SL-kort och reste över hela stan. Från Akalla till Skärholmen, till Hjulsta och Rinkeby. Alla de förorterna där många invandrare bor. Jag observerade människor och fotograferade samtidigt den konst som är olaglig: grafittin och klistermärkena. De som gör det står för utsmyckningen av staden.
Att grafitti är ett så grovt brott i Sverige var en överraskning. Inte ens i Turkiet är straffet så hårt. Han följde hela kedjan, från målarna i sina ateljéer i skog och bergsrum till arbetarna som tvättar bort grafittin. Han såg också den uppdelade staden under sina resor i t-banan.

- Under mina resor fram och tillbaka mellan centrum och periferin såg jag mellan varje station hur det sociala och etniska porträttet, språket och attityderna förändras. Ju längre ut i periferin, desto tydligare hur svenskarna blev färre och hur mycket svårare relationerna mellan svenskar och invandrare blir ju längre ut man kommer. Barnen som utan förvarning bankar till tunnelbanerutan och får folk att hoppa till och får dem att tappa sina "lagomansikten".
Hakan Akçura är inte ensam om att vänta på besked från Migrationsverket. Vid maj månads utgång väntade 6 590 så kallade anknytningärenden, alltså personer som är gifta eller sambo med en svensk medborgare, på besked om uppehållstillstånd i Sverige. För en och en halv månad sedan EU-anpassades reglerna.

Numera ifrågasätter inte Migrationsverket relationens seriositet, men bibehåller en viss kontroll genom att bara ge tidsbestämda uppehållstillstånd under relationens två första år. De nya reglerna ska minska väntetiden, men Hakan Akçura har väntat i åtta månader. Möjligen kommer ett besked de närmaste veckorna.

Vad tycker Migrationsverket om att väntetiderna inspirerar till konst? - Vi har ingen åsikt. Om det är trevlig konst är det trevligt. Om det är ilsket är det intressant. Det kan ju vara kritik som vi kan ta åt oss av. Vi är inte stolta över våra handläggningstider säger Marie Andersson, pressansvarig på Migrationsverket.

Akçura säger att hans video är ett uppriktigt försök att förklara sig och svara på verkets frågor.
- När jag var på intervju hos Migrationsverket frågade de mig om hur många lås som finns på vår dörr, vad vi har för portkod, vem som tvättar och så vidare. Om de vill veta kan de ju ringa upp till skolan och fråga vem av oss lämnar barnen. Målet med min video var att Migrationsverket skulle få veta vad jag tycker om det här landets invandringspolitik. Att man fortfarande ser på människor som "invandrare", till och med den som är född här och egentligen bara har detta land att kalla ditt. Jag vill visa vad jag tycker om svenskarnas rädslor, blyghet och begreppet lagom. ÜLKÜ HOLAGO

TURKEY

Radikal
Göçmen ofisinin soramadığı sorular
Hakan Akçura, kendi durumunu anlattığı videosuyla, İsveç'in en çok satan gazetelerinden Svenska Dagbladet'e manşet oldu. Güncel sanatçı Hakan Akçura, İsveç Göçmen Dairesi'nden bir türlü alamadığı görüşme talebini bir performansa dönüştürdü. Akçura'nın videoya kaydedip Göçmen Dairesi'ne yolladığı 'cevapları' İsveç'te ilgi gördü

STOCKHOLM - Güncel sanatçı Hakan Akçura'nın İsveç serüveni bundan dört yıl önce sanal ortamdaki ilginç bir tesadüfle başladı. Sanatçı, internet üzerinde bir sanat etkinliği sürdürürken gönlünü bir İsveçliye kaptırdı, bir süre sonra alınan evlilik kararı, Akçura'nın adres değiştirmesine neden oldu. Çiftin Mayıs 2004'te evlenmesiyle, Akçura Ekim 2004'te bir yıllık oturma ve çalışma izni aldı, ardından Ocak 2005'te Stockholm'e yerleşip İsveç'te yaşamaya başladı. İzin Ekim 2005'te sona erdi. Akçura, her göçmen gibi iznini uzatmak için Migrationsverket'e (İsveç Göçmen Dairesi) başvurdu. Ve kendisi gibi binlerce insanla izninin çıkmasını beklemeye başladı. Uzun bir bekleyiş olacaktı bu. Bir yandan İsveçce kursuna giderken bir yandan sanatsal destek başvuruları yapıyordu. Öte yandan ise aylık metro kartı almıştı ve Stockholm'ü keşfediyordu. Şehrin merkezinden çevresine doğru yolculuklar yaptı, tüm göçmen banliyölerini gezdi. Bu bölgelerde çok etkilendiği, kenti güzel kıldığını düşündüğü ve cezası çok ağır olan graffitileri fotoğrafladı. Graffitilerle ilgili tüm izleri takip etti, graffiti ressamlarının orman içlerinde alıştırmalar yaptığı atölyeleri de, o graffitilerin yok edilmesini de belgeledi.
'Merkez'den uzaklaştıkça Akçura, bu yolculuklar sırasında kentteki hayatın merkezden çevreye nasıl değiştiğini gözlemledi: "Yolculuklarım boyunca, merkezden çevreye gide gele, bir istasyondan diğerine, sosyal ve etnik çehrelerin değişimini gözlemledim. Çevreye doğru uzaklaştıkça, sayıları azalan İsveçlileri, kalabalıklaşan göçmenleri ve aralarındaki giderek daha da zorlaşan ilişkileri... Göçmen çocukların metro vagonlarının pencerelerine hiç uyarmadan ardı ardına vurarak, diğerlerinin yerinden sıçramasına ve 'lagom' çehrelerinin düşmesine neden oluşunu gördüm..." (Lagom sözcüğü İsveç günlük yaşantısına hakim olan hayat tarzını simgeliyor. Akçura'nın tanımıyla kavramın içeriği şöyle: Her şey kararınca, ne az ne de çok diye çevrilebilecek ve özetle, sıradan İsveçli günlük yaşantısının her alanına hakim, İsveçli ruhunu tutsak eden, içinde zaman zaman gizli ırkçılığı da taşıyan, binlerce kalıp, davranış, tavır ve duruşun nedeni olan hayat felsefesinin adı) Akçura bu dönemde göçmenlerle ilgili bir tanıklığı daha yaşamaya başladı, göçmen mahalleleriyle ilgili bir raporun tanıklığını: "Bu sefer bir raporun, bir araştırmanın, karımın bizzat yaptığı bir işin tanıklığı. Onun yanında olmaktan, onunla birlikte okumaktan, ona yardım etmekten dolayı yaşanan... Göçmen mahalleleri üzerine bir araştırmaydı. Bu rapor, suç çetelerinin olduğu göçmen mahallelerinde yaşayan diğer insanlarla yapılan röportajlardan gücünü alıyordu ve çok net sonuçlara varmıştı. Oralardaki insanların birçok istekleri vardı. Görülmek istiyorlardı. Eşitlik istiyorlardı, özellikle de iş bulmada, iş seçebilmede, iş niteliklerinde..." Akçura, Göçmen Dairesi'ne gidip gelmeye devam ederken onun göçmenlik sorununa bakışını etkileyen bir gelişme daha yaşandı. Dairede çalışanlar arasında ırkçı nitelikte yazışmaların açığa çıkması üzerine, kurumda köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştu. Sekiz ay geçmişti ve Akçura hâlâ karar verilmesini sağlayacak olan görüşmenin ne zaman yapılabileceğine ve bu gecikmenin nedenlerine dair hiçbir net açıklama alamamıştı. Bu uzun bekleyiş sürecinde biriktirdikleri Hakan Akçura'ya bir sanat eserine 'mal oldu'. Akçura, sekiz aylık sürecin sonunda 3 Mayıs'ta kameranın karşısına geçti ve hiç ara vermeden 51 dakikalık bir performans kaydetti. 'Göçmen Dairesi'ne Açık Mektup' adlı video performansında Akçura, göçmen dairesinin kimi soracağı, sormayı düşündüğü ve asla soramayağı soruları cevapladı. İşini 'Geciken görüşmenin bana düşen tarafı olarak, görüşmeyi tamamlamak, süreci kendim için hızlandırmak ve bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına' diye tanımlıyordu. Akçura, transferi, kurgusu, metin çevirisi, redaksiyonu ve İsveçce altyazı eklenme süreci sonucu 40 günde ürettiği eseri, 13 Mayıs'ta İsveç Göçmen Dairesi'ne yolladı. Akçura'nın sanat eseri kısa süre içinde tüm İsveç'te tanındı. Ülkenin en büyük günlük gazetesi Svenska Dagbladet Akçura ile uzun bir röportaj yaptı. Gazete, haberinde Göçmen Dairesi'nden de görüş almayı ihmal etmemişti. Daire'nin basın sözcüsü Marie Andersson beklendiği gibi 'politik' cevap vermeyi tercih etmişti: "Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz". Video performans şimdiye kadar yalnız bir kez sergilendi: Akçura'nın birçok göçmenle birlikte İsveçce eğitimi aldığı okulda. Eserde kendilerini bulan göçmenler çok etkilenmişti. Akçura şimdi eserini İsveç'te ve Türkiye'de sergilemenin yollarını arıyor. Kış aylarında Stockholm'de önceki işlerinin de yer aldığı bir sergi açması için girişimlerini sürdürüyor. Tabii bu arada binlerce göçmenle birlikte uzun bekleyişi devam ediyor. Ama sonuç ne olursa olsun, Akçura şimdiden sanatıyla göçmen sorununda sisteme güçlü bir nanik yapmış durumda. MAHMUT HAMSİCİ

Bianet
"İsveç Göçmen Dairesine Açık Mektup"
İsveç'te oturma izninin uzatılmasını bekleyen Akçura: Amacım, Migrationsverket'in, bu ülkenin göçmen politikası hakkında ne düşündüğümü bilmesini sağlamak. İsveçlilerin korkuları, utançları ve lagom kavramı hakkında ne düşündüğümü göstermek istedim.

Bia Haber MERKEZİ BİA (Stockholm) - Hakan Akçura, Ocak 2004'te evlendi ve bir İsveç vatandaşı olan eşiyle birlikte 2005 Ocak'ından bu yana İsveç'te yaşıyor.

Ekim 2004'te aldığı oturma izni, Ekim 2005'te sona erdi ve sekiz ayı aşkın bir süredir -mayıs ayı itibariyle- uzatma için 6.590 kişiyle birlikte sırasını bekliyor.

Tüm bu süre boyunca, İsveç Göçmen Dairesi'nde (Migrationsverket) ırkçı nitelikte iç yazışmalar açığa çıktı ve kurumda köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştu.

Göçmen mahallerinde gelişen suç çeteleri, devletin göçmen politikası, ayrımcılık,ırkçılık, 2. ve 3. kuşak göçmen varoluşu ve gelişen yeni-İsveç kültürü, toplumun tüm kesimlerinde ve medyada yoğun bir biçimde tartışılmaya başladı.
Birçok göçmen ailesinin bu bekleme süreçlerinde yaşadığı derin travmalar, apatik çocuklar ve ebeveynler yarattı.
Akçura, Mayıs 2006'da "Migrationsverket'e Açık Mektup" başlıklı 51 dakikalık bir videoperformans yaparak, bunun kaydını İsveç Göçmen Dairesi'ne yolladı.

Akçura, videoperformansı için şunları söylüyor:

"Kimi soracakları, sormayı düşünmedikleri ve asla sormayacakları soruları cevaplayarak yaptığım bu videoperformans, geciken görüşmenin bana düşen tarafı olarak, görüşmeyi tamamlamak, süreci kendim için hızlandırmak ve bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına..."

Akçura'nın videoperformansı ve yaşadıkları, İsveç'in en büyük günlük gazetesi Svenska Dagbladet'te gazeteci Ülkü Holago'nun imzasıyla 15 Haziran'da haber oldu. Aşağıda, Holago'nun haberinin Türkçeleştirilmiş metnini bulacaksınız.

"Türkiyeli sanatçı Hakan Akçura oturumunu uzatacak kararı bekleme sürecini bir videoperformansa dönüştürdü.
Hakan Akçura'nın, İsveç'te oturumunun uzatıldığına dair kararı beklerken yapacak çok işi var. Sanatsal destek başvuruları ve sergileri için uğraşırken bir yandan da İsveççe öğrenimini sürdürüyor.

Anlaşılıyor ki birçok fikri ve projesi, "İsveçliliğe" ve yeni ülkesine dair. "Lagom" (1) kavramına uyanan ilgisi de yeni. Migrationsverket'e bugünlerde yolladığı ve kendi konumunu anlatmak ve tüm diğer bekleyenlere de ses olmak için yaptığı videoperformansın ışık tuttuğu kavramlardan biri de bu.

"Biz fluxus sanatçıları tutucu değiliz, hiyerarşiye inanmayız ve tersine tüm sıradan insanların ve gündelik hayata dair detayların yaratım potansiyeli taşıdığını düşünürüz. Bunu tetikleriz. Örneğin "refleks"leri (2) ele alalım. Olanca gündelik nitelikleriyle... Tasarladığım projelerden biri, karanlık aylarda, göçmen semtlerinin dış cephelerine, oralarda yaşayan insanlarla birlikte dikeceğimiz refleks örtülerini asmaya dair... O örtüler, aslında giysilerin üzerinde taşınanlarla aynı anlamı taşıyacaklar: 'Zarar verme bana!' Rinkeby'nin (3) dış cephesine refleksleri asan insan, otobanda yol alırken onu görecek İsveçlilere aynı şeyi söylüyor olacak: 'Bizi gör, koru, eşit davran!'"

Büyük aşkıyla dört yıl önce, İnternet'te bir sanat etkinliği sürdürürken tanıştı. Evlendiler ve 2005'te İsveç'e, onun yanına taşındı. Şimdilerde günleri İsveççe öğrenmek ve yeni kenti Stockholm'de sanatının mesajını vermek için yeni zeminleri bulmakla geçiyor.

"Stockholm'ü öğrenmek için aylık metro kartı alıp, şehri bir ucundan diğerine gezdim. Akalla'dan Skarholmen'e, Hjulsta'dan Rinkeby'ye... Göçmenlerin yoğun yaşadığı tüm banliyöleri... İnsanları gözlemledim ve yasadışı olan bir sanatı fotoğrafladım: Grafitiler ve çıkartmalar. Onları yapanlar bu kenti süsleyen, güzel kılanlardı."

İsveç'te grafitinin ağır biçimde cezalandırılıyor olması, sürprizdi onun için. Türkiye'de bile bu kadar sert cezalandırılmazdı. Tüm izleri takip etti, grafiti ressamlarının orman içlerinde alıştırmalar yaptığı atölyeleri de, o grafitilerin yok edilmelerini de belgeledi. Metro yolculukları sırasında kentin çehresinin bölgeden bölgeye değişimini izledi.

"Yolculuklarım boyunca, merkezden çevreye gide gele, bir istasyondan diğerine, sosyal ve etnik çehrelerin, dillerin ve 'duruş'ların değişimini gözlemledim. Çevreye doğru uzaklaştıkça, sayıları azalan İsveçlileri , kalabalıklaşan göçmenleri ve aralarındaki giderek daha da zorlaşanı ilişkileri ... Göçmen çocukların metro vagonlarının pencerelerine hiç uyarmadan ardı ardına vurarak, diğerlerinin yerinden sıçramasına ve lagom-çehrelerinin düşmesine neden oluşunu..."

Hakan Akçura, Migrationsverket'in cevabını beklerken yalnız değil. Mayıs ayının sonu itibariyle, 6.590 aile dosyası, yani bir İsveç vatandaşıyla evlenmiş ya da birlikte yaşayan 6.590 insan, oturum iznine dair kararı bekliyor.

Migrationsverket şimdilerde ilişkilerin ciddiyetini sorgulamamakla beraber, yine de oturma iznini ilk iki yıl içinde birer yıl arayla vererek bir tür denetimi sağlıyor. Yeni kurallar, bekleme süresini olabildiğince az tutmaya dair olsa da, Hakan Akçura sekiz aydır bekliyor ve belki de önümüzdeki haftalarda hakkında karar verilmesi mümkün.

Migrationsverket, bu bekleme sürecinin sanatsal yaratıma ilham vermesi hakkında ne düşünüyor? Migrationsverket'in basın sözcüsü Marie Andersson, "Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz" diye yanıtlıyor bu soruyu.

Akçura videosuyla göçmen dairesine karşı samimi bir açıklama yapıyor ve sorularına yanıt veriyor...

"Migrationsverket'e görüşmeye gittiğimde, bana evin kapısında kaç anahtar deliği olduğunu, dış kapı güvenlik kodunun ne olduğunu, kimin çamaşır yıkadığını ve benzeri soruları sordular. Aslında bunu -ilişkimin gerçekliğini- gerçekten bilmek isteseler, okulu arayıp da çocuğu kimin aldığını sorabilirler. Bu videomun amacı, Migrationsverket'in, benim bu ülkenin göçmen politikası hakkında ne düşündüğümü bilmesini sağlamak. Burada doğan ve bir başka ülkesi olmayan insanlar bile hala 'invandrare' (4) olarak görülüyor. Ben İsveçlilerin korkuları, utançları ve lagom kavramı hakkında ne düşündüğümü göstermek istedim." (ÜH/HA/TK)

(1) "Lagom", "her şey kararınca; ne az, ne de çok" diye çevrilebilecek ve özetle, sıradan İsveçli günlük yaşantısının her alanına hakim, İsveçli ruhunu tutsak eden, içinde zaman zaman gizli ırkçılığı da taşıyan, binlerce kalıp, davranış, tavır ve duruşun nedeni olan hayat felsefesinin adı.
(2) "Refleks", özellikle gün ve gecenin karanlık geçtiği İsveç aylarında, çoluk çocuk herkesin üzerlerine asıp, taşıdığı ve farlardan gelen ışıkları yansıtarak onları akan trafikteki araçlardan koruyan, sevimli, çocuksu formlara sahip yansıtıcı nesnelere verilen isim.
(3) Rinkeby, Stockholm'de, Türk, Ortadoğu ve Afrika kökenli göçmenlerin yoğun olarak yaşadığı bir göçmen semtinin adı.
(4) "invandrare", göçmen anlamında kullanılan İsveççe kelime. Ama kelimenin kökeninde, "vandra in" yani "yürüyerek (içeri) gelmek" anlamı yatıyor.
* Holago'nun İsveççe röportajını Akçura kendisi Türkçeleştirdi. Dipnotlar da Akçura'ya ait.

ZamanBeklemekten sanat doğdu

Hakan Akçura’nın İsveç’teki oturma izninin uzatılmasını beklediği sekiz aylık süreç, ortaya 51 dakikalık bir video filmi çıkardı.
‘Aynalarımı İstiyorum’, ‘Kentresimleri’ ve ‘Kendi...’ isimli projeleriyle tanınan sanatçı Hakan Akçura, sekiz ay boyunca İsveç’te oturma izninin uzatılmasını beklerken, “Migrationsverket’e Açık Mektup” başlıklı 51 dakikalık bir video filmi yaptı. Beklemenin ilhamıyla oluşturulan çalışmayı 13 Haziran’da İsveç Göçmen Dairesi’ne (Migrationsverket) yollayan sanatçı, “Beklemeyi anlamlı ve dayanılabilir kılacak sağlıklı açıklamalardan yoksunuz. Bu güven bunalımı, beni bu sanat etkinliğini yapmaya itti.” diyor.

Ocak 2004’te evlenen Hakan Akçura, 2005’in Ocak ayından bu yana İsveç vatandaşı olan hanımıyla birlikte İsveç’te yaşıyor. Sekiz aydır da Ekim 2005’te sona eren oturum izninin uzatılmasını bekliyor. 6 bin 590 kişiyle birlikte sıra beklerken birçok göçmen ailesinin bekleme sürecinde yaşadığı travmalara tanık olan sanatçı, “Uzatılmayan, uzatılması için gereken görüşmenin belirsiz bir zamana ertelendiği bu izni pasaportumda göstermedikçe, kendi ülkeme gidemiyorum. Gittiğimde, oranın gümrüğü tarafından buraya yollanmayacağım.” diyor. Göçmen Dairesi’nin ertelediği ve oturma izninin uzatılmasına kapı açacak ‘ikili görüşme’yi tek taraflı olarak yaptığı videoperformans, Akçura’ya göre Migrationverket’in işini kolaylaştıracak. Onların görüşmede sorabileceklerini sandığı ve hiç sanmadığı soruların cevaplarının yanı sıra söylemek istediklerini de belgeleyen sanatçı, görüşmenin kendisine düşen tarafını tamamlamış. Hem işin kendi üzerine düşen kısmını yerine getirmek hem de bekleyen tüm göçmenlere ne kadarsa o kadar destek olabilmek adına... Yapılan çalışma İsveç’in Svenska Dagbladet Gazetesi’nin 15 Haziran 2006 tarihli nüshasında “Beklenti beraberinde sanatı getirdi” başlığıyla yayınlanmış.

Hakan Akçura, Migrationsverket’in cevabını beklerken yalnız değil. Mayıs ayı sonu itibarıyla, 6 bin 590 aile dosyası, yani bir İsveç vatandaşıyla evlenmiş ya da birlikte yaşayan 6 bin 590 insan, oturum iznine dair kararı bekliyor. Migrationsverket, bekleme sürecinin sanatsal üretime ilham vermesi hakkında ne düşünüyor dersiniz? Kurumun basın sözcüsü Marie Andersson, “Hiçbir fikrim yok. Güzel bir sanatsa güzeldir. Kızgın bir sanatsa bizim için ilginçtir. Kendimize bakıp, eleştirmek için bize fırsat verir. Biz bekleme sürelerimizin uzamasından gurur duymuyoruz.” diyor. Bu çalışmayla birlikte İsveç Göçmen Dairesi’nde köklü değişiklikler yapılmasına yönelik geniş bir kamuoyu baskısı oluştuğunu söyleyen sanatçının gündeminde ise şimdi de çektiği 4 bin kare fotoğrafı sergileme var. JÜLİDE KARAHAN

Birgün
E-kolay.net
Arkitera.com

SWEDEN (after Turkey)

Svenska Dagbladet(7 juli 2006)

Akçuras konst nyhet i Turkiet

SvD:s artikel från 15 juni om konstnären Hakan Akçuras väntan på besked om uppehållstill-stånd, har blivit en nyhet i Turkiet. Flera stora dagstidningar som Radikal och Zaman, samt den oberoende nyhetssajten Bianet tar, med hänvisning till SvD, upp fallet och den videoperformance Hakan Akçura skapat som en kommentar till Migrationsverkets väntetider. Migrationsverkets handläggare som, enligt Hakan Akçura, utlovat besked i slutet av juli, har gått på en sex veckor lång semester utan att fatta beslut hans ärende. Hakan Akçuras videoperformance och övriga arbete kommer eventuellt att visas i både Sverige och Turkiet inom kort, då ett flertal kuratorer har visat intresse. ÜLKÜ HOLAGO

Metro.se
Corren.se
Göteborgs-Posten
VästerviksTidningen
Eksilstuna-Kiruren
Norrbottens-Kuriren
Norrköpings Tidningar
Gotlandstidningar.se
Länstidningen i Östersund
Gefle Dagblad
Hallandsposten.se
Nya Ludvika Tidning
Blekinge Läns Tidning Barometern Oskarshamns-Tidningen
Smålandsposten
Bohusläningen

Akçuras konst uppmärksammad i Turkiet

Svenska Dagbladet skrev för en tid sedan om konstnären Hakan Akçura och hans väntan på besked om uppehållstillstånd. Nu skriver SvD att såväl fallet som hans videoperformance blivit en nyhet i Turkiet.

Svenska Dagbladet skrev för en tid sedan om konstnären Hakan Akçura och hans väntan på besked om uppehållstillstånd. Nu skriver tidningen att såväl fallet som Akçuras videoperformance - vilken är en kommentar till Migrationsverkets väntetider - blivit en stor nyhet även i Turkiet. Flera stora turkiska dagstidningar, som Radikal och Zaman, och den oberoende nyhetssajten Bianet har tagit upp Svenska Dagbladets artikel. Hakan Akçuras konst kan även komma att visas i hemlandet - kuratorer i Turkiet har visat intresse för hans arbete, så har också kuratorer i Sverige gjort. Konstnären var enligt egen uppgift utlovad besked om uppehållstillstånd i slutet på juli, men handläggaren gick på sex veckors semester utan att fatta beslut i ärendet. /TT

Press meddelande: "Öppet brev till Migrationsverket" från en konstnär som kommer från Turkiet

Hej,

Jag är en konstnär som har bott i Sverige sedan jan-2005.

Jag har väntat på en förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd i 9 månader som varit giltigt fr.om oct-04 t.o.m oct-05.

Jag hoppas på ett beslut i de närmaste veckorna från Migrationsverket. Under den långa väntetiden, har jag gjort en videoperformans för att skynda på den långa processen, den heter "Öppet brev till Migrationsverket" och är skickad till Migrationsverket med just det syftet.

Ni kommer att se den fullständiga texten av videoperformansen nedanför som handlar om en neo-fluxus konstnärs liv och egna observationer i ett öppenhjärtligt samtal (51 min).

Jag hoppas att ni vill hörsamma och ta upp denna ovanliga konstaktivitet som syftar till att ge röst åt alla andra invandrare som väntar i oändliga köer samt att bidra till den kulturella och etniska mångfalden i Sverige.

Önskar er all framgång med era arbeten.

Hälsningar

Hakan Akcura

hakcura@gmail.com

PS: Jag är tacksam om ni kan meddela mig om artiklar, nyheter och/eller weblänkar som tar upp det här.

De tv-kanaler som önskar se videoperfonmansen med avsikten att möjligtvis sända hela eller delar av den är varmt välkomna att kontakta mig.


Fullständiga texten av videoperformansen:

"Hej.

Jag är en samtida konstnär som har deltagit i Istanbul Biennalen 1995 med ett separat arbete, haft tre separata, ett tiotal samlings utställningar, gjort flera presentationer och visningar samt publicerat en poesi bok.

Jag är en neo-fluxus konstnär.

Jag är målare, poet, grafisk designer, gör video-performanser, artikel-skribent och textil-designer.

Jag har bott i Sverige sedan januari 2005.

Jag är en konstnär som har flyttat ifrån sin stad och sitt land för att leva med min fru och hennes två barn som jag älskar. Jag träffade henne två år innan jag flyttade, blev kär och gifte mig.

På mitt pass fanns ett stämpel med uppehållstillstånd som gällde fr.o.m nov-04 t.o.m nov-05 när jag anlände till Sverige i jan-05.

Vi ansökte om förlängning i nov-05 i samband med att tillståndet gick ut på Migrationsverket och har väntat sedan dess ca åtta månader.

Vi är inne i åttonde månaden.

Om jag skulle resa utomlands, exempelvis till mitt hemland så kommer jag inte kunna resa ut från Turkiet för passtullen där, för jag saknar uppehållstillstånd på mitt pass. Tillståndet som behöver förlängas kräver en bedömning som skjuts upp på obestämd tid.

Vi har ringt flera gånger till Migrationsverket sedan ansökan i nov-05.

Vi pratade med flera handläggare som gav olika besked när det gällde väntetiden.

Vissa sade "ett år", vissa "sex månader", vissa "inom de närmaste månaderna". Vissa sa "just nu håller vi på med ansökningar från juli 05, det tar ca tre månader till för er del". Andra sa "just nu utreder vi de som ansökte samtidigt som er, det borde vara er tur inom de närmaste dagarna".

Vi väntar.

Vi saknar sunda förklaringar som kan göra väntetiden meningsfull och förståelig.

Den otryggheten fick mig att göra den här videoperformancen.

Detta fluxus konstverk, denna inspelning, är ett öppet brev till Migrationsverket.

Det här är min del av den intervjun som skulle göras för att förlänga uppehållstillståndet. Det som har skjutits upp på obestämd tid.

Med andra ord vill jag underlätta för Migrationsverket. Jag vill hjälpa dem.

Jag vill med denna inspelning intyga och ge svar på frågor som jag tror skulle kunna ställas och sånt som jag inte alls tror skulle frågas i den intervjun samt säga det jag skulle vilja säga. Jag vet inte hur lång tid inspelningen tar men jag ska försöka hålla det kort och konsist.

Jag vill göra min del av intervjun och presentera den för att
underlätta arbetet.

Jag vet inte hur många fler som väntar med mig.

Jag vet inte vilka svårigheter Migrationsverket har och har haft, vilka problem vinterns skrivelser om rasistiska inslag skapat. Har de behövt byta personal och utbilda nya? Jag vet inte.

De har förstås giltiga och förståeliga ursäkter för dröjsmålet.

Men i slutändan innebär det här rent praktiskt att jag berövas min resfrihet, därför gör jag denna inpelning.

Vad ska jag göra? Jag ska försöka att sammanfatta och berätta allt jag har gjort här sedan ankomsten jan-05, det jag har tänkt och sett, hur jag ser på framtiden.

Jag genomgick en period av tillvänjning till den nya livsformen med en ny familj med två barn i ett land och stad som jag inte har bott i förut.

En period förflöt med funderingar och lärdomar kring vad detta nya liv, land, hem och stad innebar och krävde samt vad jag hade att erbjuda, vilka mötespunkter vi kunde ha, vad vi kunde vara överens om.

Dessutom flyttade vi efter ett par månader. Med andra ord är det här min andra bostad sedan jag kom.

Stressen med flytten ledde till en annan period som innebar organisering av de nya förhållandena med skola och förskola för barnen som skulle börja efter sommarlovet.

Vid ett tillfälle vände jag blicken mot Istanbul, mitt hemland och hemstad, skickade en ansökan. Konceptet för biennalen i Istanbul var "Istanbul". Jag sökte med en konstaktivitet under namnet "Rum från Istanbul". Den blev senare inte antagen…

Efter flytten skapade vi en ateljé i ett av rummen, vi ordninggjorde en vägg i arbetsrummet och jag började genast att måla.

En av mina seperata utställningar med namnet "stadsbilder" bestod av ett antal målningar som jag skapade genom att titta på och få ut bilder av 22 st 150 år gamla kartor av europeiska städer i gravyr. En utav dem var Stockholm.

Det jag nu målade var en tavla som tillhörde en senare period av "stadsbilder" som gjorts med liknande arbetsteknik. Namnet är "Hecate och Empusa" eller "Izmir's hamn". Den är inte kvar hos mig. Den tillhör en privat kollektion numera.

Om jag inte minns fel, så började jag läsa svenska för vuxna på "svenska för invandrare" i maj. Som många andra på SFI var mina första kompisar invandrare. De som hade kommit samtidig som mig eller tidigare, de som inte hade läst svenska tidigare eller fortsatt läsa… Våra lärare…

Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen.

Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt.

Jag gjorde dessa observationer under mina metro-resor till stadens alla hörn, hela metro nätet förra våren och sommaren och har tagit närmare 4000 fotografier. När man har sagt en sån mening, blir slutledningen lite absurd: förmodligen känner jag till stadens gator bättre än många. Den sociala, etniska spridningen, den förändrande stadsbilden, den växlande kvaliteten av erbjudna servicetjänster gav mig en annan slags utbildning.

Vad har jag fotograferat? Jag fotograferade väggtexturer i staden. Med andra ord, det som enligt lagen är ett brott. Det som görs av såna som polisen har speciella styrkor för att haffa. Alltså Graffiti kulturen, vägg skrifter, schabloner, klistermärken. Och det som har gjorts över de gamla schablonerna, nya klistermärkena och de nya texterna. Blandningen av allihopa. Det som man har försökt att ta bort,
resterna, överlappande, från stadsdel till stadsdel, från centrum till periferin, stilarna, texturerna, färgerna, det förändrade språkbruket. De förändrade relationsnycklarna till de andra resenärerna. Allihopa. Jag försökte belysa all väggtextur i den här staden. Jag har ett arkiv som avser 2005.

Jag hade kommit från Istanbul som har fler invånare än Sveriges totala befolkning, men trots det nästan inte alls har någon graffiti kultur. Även om graffitikulturen blommade under 90-talet i Stockholm så finns det fortfarande en hel del. Under den här tiden fick jag iden om en fotoutställning projekt som heter "wallpapers" med 200-450 fotografier. Eftersom jag hade material så kunde jag också ansöka för att förverkliga projektet.

Jag vände mig till Tensta Konsthall som är ett konstcenter i en invandrartät förort. Jag fick tyvärr höra av de ansvariga för verksamheten att konsthallen ville verka och ha sina program som vilket annat konstcentrum i stan som helst.

Min gissning är att de tackade nej av den anledningen och förmodligen även pga. att det skulle vara svårt att hitta stöd för projekt som skulle skapa motsättningar. Den ansvarige sade dock att de hade gillat projektet.

Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.

Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin "andra klassens medborgare" status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.

De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas.

Under den perioden arbetade jag med att formge och redigera en månads utgåva av tidskriften "Birlik" för Turkiska Riksförbundet. Jag ville även berika innehållet vid sidan om formgivningen genom att lägga in ett tjugotal artiklar. Jag tog med 6-7 egna fotografier inkl. omslaget. Omslaget och innehållet hade tungvikten på den utredningen och analysen. De accepterade. De ville det. Möjligtvis blev tidningen den första i media som tog upp studien.

Tiden förflöt med fotografering av graffitin, resande genom och runt hela staden, bevittnande av studieanalysen samt arbetet kring tidsskriften som innehöll presentation av studien. Allt det här ledde så småningom till att skapa en konstaktivitet av starkare karaktär och presentera den.

Jag planerade ett projekt med namnet "Reflex". Detta var en "outside" konstaktivitet. Detta var en konstaktivitet med flera deltagare...

Ni känner till siluetten av dessa förorter speciellt när ni åker förbi dem på de stora vägarna eller ser dem på bild eller i nyheterna, siluetten fastnar i huvudet. Det som alla känner till... Tänk er nu att det hänger stora ca 30 m höga reflexer - något som jag har lärt känna i Sverige och tycker väldigt mycket om, funktionella speciellt under årets mörkaste tid, det som vi hänger på barnens och våra egna
utekläder-på dessa husfasader som är höga och breda. Tänk er reflexer med deras ursprungliga former och/eller med former som jag skapar, lika söta, naiva, roliga och älskvärda... Dessutom består de av små, gula, vita, glittriga, rosa reflexer. Att de är ihoplimmade eller ihopsydda.

Vilka skulle ha skapat dessa? Människorna som bor i dessa områden... De hade deltagit frivilligt i detta evenemang. Kanske med former som jag skulle presenterat, eller former vi skulle bestämt tillsammans.

När skulle de hängas upp? I samband med en fest i dessa invandrarförorter.

Hur länge skulle de hänga? Två månader... I de mörkaste månaderna.

Trafiken som flyter utanför på de stora vägarna skulle se deras ljusreflektioner. Man skulle försöka lista ut vad det var för något, undra över dem och kanske titta på dem igen med andra ögon. Resenärerna skulle läsa reflexernas: "akta mig", "se mig", "skada mig inte" när de åker förbi.

Behövs en sådan aktivitet med flera deltagare och festligheter för att kunna säga en så enkel mening? Jag tycker att det behövs. För att det är så jag ser på konsten. Jag tror på sådan konst som kommer naturligt från det verkliga livet av verkliga människor och beror på dem, alltså inte konst som finns där uppe någonstans, fin och ouppnåelig som ändå inte är nobelt. Jag tror på att den skapande kraften finns hos alla även hos de som kallar sig för enkla, alldagliga människor. Jag tror att med provakation, invitation, deltagande, inbjudande till deltagande kan man skapa självaste skapelsen. "Vad bra vore det om det syntes" är min källa när jag skapar "konst-lek".

Detta var mitt projekt "reflex" som naturligtvis var beroende av mycket stöd. Det var beroende av flera bidrag och mycket byråkratiskt arbete. Det behövdes arbete med inbjudan till deltagande. Det behövde också mycket arbete, vilket var det enklaste ochden del som var minst beroende av pengar. Därför behövdes projektet presenteras för att få stöd och samarbetspartner.

Jag presenterade projektet för Kulturhuset. Korrespondensen tog flera månader. En lång korrespondens som var meningslös. Det här gjorde faktiskt så att jag började lära känna: konstvärldens byråkrati. Faktum är att de inte har skrivit ett enda ord om själva projektet under alla dessa månader korrespondensen med ca tio mail pågick, utan skrev om allt annat och vidarebefordrat mig till flera andra. När de äntligen svarade var det för att jag krävde ett svar. Det var otroligt! "Lagom"! Jag började lära känna "Lagom". Av alla myndigheter är lagom den starkaste och djupaste. Det är den som breder ut sig överallt. Jag började lära mig lagom som reglerar alla vanor, gester, mimik, gemenskap, tolerans, rädslor, överväganden, lugnanden, ageranden och icke-ageranden och det lagom som håller ens innersta röst nertystad och dämpad.

Det lärs ut i alla områden i livet ändå. Betyder det att det blir "en del" av människorna? Nej. Finns det inga "gamla" förredettingar bland utlänningar som själva blir ännu mera "svenskar" än ursvenskarna och är rasister som dessutom ser ner på de "nya" utlänningarna? Ja, det finns. Men trots detta, tror jag att det ändå finns få invandrare i det här landet som accepterar och anpassar sig till "lagom" som en samling av lagar som påtvingas folket även om de blir lärda till det. Det här landet har skapat två folkgrupper som rent grovt ser olika på Sverige, livet i det här landet, människorna och allt som har med människorna att göra. Tacksamt! Vilken tur för Sverige att det har gjort det möjligt att för dessa rikedomar, möjligheter till kulturutbyten, olika civilisationer med olika erfarenheter att kunna komma till det fredliga, smärtfria, lugna, långt borta och ensamma landet och leva mittbland dess medborgare.

Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?

Jag kom av mig med prat om rikedomar och lagom, jag går tillbaka till min korrespondens med Kulturhuset: Trots flera svar från de nämndes det inte ett ord om själva projektet. I slutändan fick jag reda på att Kulturhuset varken hade några mål eller budget för "outside" projekt. Så det blev inte antaget. Då vände jag mig till Tensta Konsthall. Med samma avsikt och goda viljan... För mig var konsthallen fortfarande ett centrum i en invandrarförort vilket var bra. De fann projektet intressant men tackade nej. De var tveksamma till om de kunde finna medel för att realisera det.

Jag fortsatte skolan. Jag åkte till Turkiet med familjen på sommaren. Det kändes bra. När jag kom hem från semestern satte jag genast igång med min nästa tavla och den blev färdig: "My hero from 9/11". Den är kvar hos mig.

Jag fortsatte att arbeta med min websajt som tagit lång tid och ännu inte är färdig, jag tror ibland att den kanske har en för bannelse över sig. Jag försökte på skynda processen, laddade in information som var nödvändig.

Jag startade kontakten med ett tryckeri i Turkiet för utgivningen av mina två dikt böcker som fortsättning på den första som blev utgiven tidigare. Nästa år är målet att ge ut dessa.

Under den här perioden, började jag att söka institutioner och andra organ som ger stipendier och stöd till konstnärer, jag bestämde mig för att söka några. Jag ansökte och fick ställa mig i kö för ateljé. Det räckte med ett portfolio jag skickade till Kulturförvaltningen, de accepterade min ansökan. Nyligen fick jag ett erbjudande om en ateljé via arbets-förmedlingen men den var för stor och dyr för mig så jag fick tacka nej. Jag står i kön fortfarande.

Jag sökte ateljestöd och projektstöd för projektet "Reflex". Jag sökte stöd för mitt projekt "Rum" som jag tidigare hade sökt till Istanbul biennalen med.

Jag har även skapat ett annat projekt som baseras mycket på det jag berättade tidigare om, ett utställnings projekt med namnet "Lagom". Jag sökte stöd för det också. Jag gjorde några grafiska arbeten för att skapa möjligheter att få bidragsstöd.

Jag får snart svar på flesta ansökningarna. Med svaren kommer även planeringen framöver att klarna, hur mycket tid jag kan lägga på konsten och skapandet. Om jag inte får stöd innebär det att jag kan lägga lite mindre tid på skapandet. Att arbeta, kanske huvudsakligen med formgivning eller kanske något helt nytt och främmande och att stödja min familj kommer vara i fokus. Om jag får anslag betyder det att jag kan fortsätta med min linje och konstnärliga arbete tack vare stöden.

Jag älskar mina barn. Jag älskar min fru. Jag älskar det här landet alltmer för varje dag.

Det fanns en anledningen till att jag kontaktade Kulturhuset, jag hade sänt dem ett annat projekt tidigare. Projektet var ett konstobjekt i bokform "Hakan Akçura's love and personality" som jag hade presenterat till dem, boken som jag hade tagit med till intervjun på svenska konsulatet i Istanbul och sedan sänt till Migrationsverket, boken som ingick i ansökan om uppehållstillstånd som kom väldigt snabbt. Den innehöll fotografier av oss i förhållandets olika skeden och screen prints av våra chat, mitt CV, mina kataloger, pressmeddelanden, intervjuer och tidningsartiklar om mig och mina arbeten, länkar till internetsidor som innehåller information om min konst. En vän som är konst fotograf hade dessutom fotograferat mig ovanifrån när jag höll i boken och visade varje sida. Jag presenterade för Kulturhuset den samlingen av fotografier som kunde bli en slajtshow eller kanske kunde visas upp som digitala tryck i en större utställning. Projektet hette "För uppehålls- och arbetstillstånd"... De tackade vänligen nej med anledningen att de inte kunde ställa ut det med så kort varsel.

Från den dagen tills nu skulle man kunna fylla fyra sådana böcker. Tiden var intersiv. Livet var intensivt.

Mitt ena barn går på dagis, den andra går i skolan. De är hos oss varannan vecka. Deras pappa är en mycket god vän till mig. Jag har börjat skapa fler och fler kompis och vänskapsrelationer med andra från min skola, min frus vänskapskrets och övrig omgivning. Vissa av dem är svenskar. Jag har mött kloka och kreativa och modiga unga människor. Både under tiden jag fotograferade graffitin som ingår i helheten av ljus, mörker, andra objekt och människor, och senare...

Jag har haft lärare som jag tyckte mycket om. Det var tufft att börja lära sig ett nytt språk och studera vid 43 års ålder. Det gångna året lärde mig det. Även om jag inte älskar språket har jag vant mig och börjat tycka om det mer med tiden. Jag hoppas och tror att det blir lättare att lära sig med tiden med tanke på den positiva utvecklingen. Jag funderar i helt nya banor nu, i början trodde jag att språket behövdes för kommunikationen med barnen och andra men nu har det vuxit i dimentionen till att kanske börja skriva på svenska och publicera. Svenska har nu blivit ett älskat språk som ger mig dessa tankar.

Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda.

När man ser saken härifrån når man till slut "ensamheten". Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km's avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet.

Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:

Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss... I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen
"Pang!". Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!

Såsom "lagom" är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. "Lagom" innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är "invandrare", de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in... När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt... Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.

Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare...

Jag håller på att "landa"! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma "där"? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar... De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har "vandrat in". Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara "invandrare"... Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att "landa" här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.

Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den.

Om intervjun skulle innehålla frågor ang. vårt vardagsliv, relationer och barnen, vill jag hänvisa er till mina grannar, skol och dagis personal. De skulle ge er mera korrekta svar känner jag.

Och jag kommer att resa till Turkiet i sommar. Jag åker med min familj. Det är flera där som jag saknar. Jag har saknat solen. Solen syns alldeles för lite på himmeln som annars jag har skådat flera regnbågar på, än summan av alla gångerna i mitt liv. Trots det, för en som kommer fran egeiska kusten och Istanbul känns längtan väldigt starkt. Det blåa havet, det riktigt blåa havet längtar jag efter mycket.

När jag sedan ska flyga hem hit, kommer de kolla mitt pass på kontrollen i Turkiet för "uppehållstillstånd" stämpeln. Just därför kan jag inte resa med rädsla för att inte kunna komma tillbaks.

Jag är säker på att de andra som väntar med mig på sina tillstånd har egna ursäkter som mina. Jag vet inte hur många blir tvungna att hitta på en giltig ursäkt för att få förtur till beslut. Kanske några som ska ha "döda släktingar" eller "sjuka" i hemlandet. Kanske fick de förtur, kanske inte.

Jag vill bara säga min önskan: Jag vill ha min resfrihet.

Jag har inte gjort något som förtjänar denna orättvisa. Inte de andra heller. Det här är min ståndpunkt.

Jag gjorde den här inspelningen för att hjälpa. Jag ska skicka den till er eller på något annat sätt se till att ni får se den.

Jag hoppas att det skyndar processen.

Jag hoppas att den kan bli nyttig.

Det är anledningen till det här konstaktivitet.

Jag finns här."