Full Programme of DISTANCE

A weekend of performance, talks, video and activity over distance.

A collaboration between Third Party & Stoke Newington International Airport

19 June – 20 June 2010

Stoke Newington International Airport
Unit E, 1-15 Leswin Place
London N16 7NJ
Sat 13:00 – 00:00
Sun 14:00 – 22:00
£8 each day
£14 weekend ticket
please see the DISTANCE

website for full info http://www.fromadistance.co.uk


Clearing the thistles at Sazak is a symbolic cleansing meant to open the way for rescuing the village from the lonely, derelict, unprotected state in which it has been left for 87 years and to transform it to one of the symbols of Greek-Turkish friendship, which I believe will develop ever more with each passing day. I asked for permission, in a way, from the earlier owners of each house, who are no longer there, before clearing the thistles.

The Ballad of PAVES
Reflecting on how intense, wider political context inevitably sculpts work, Anne Bean, who grew up in Zambia, invited artists from Ireland, Israel, Croatia and Kurdistan-Iraq, to collaborate on a year-long project. Her work with Sinead O’Donnell, Efi Ben-David, Vlasta Delimar and Poshya Kakl over the year included Crossing Zones, in which each artist spent 5 hours simultaneously working in their given countries with the awareness of a shared conscious space. Frontiers, borders, demarcations, boundaries, barriers, bureaucracy, officialdom, laws, regulations and rules all became irrelevant to the fact that they were making a collaborative piece.

An established artist who's practice encompasses music, video, live art, installation, writing and theatre, presents a new score/sculpture to make the breath visible and to measure one's comparative influence on the world.

Terra Incognita: from here to there
From sunrise to sunset on the Isle of Arran, we will begin our journey walking together- side by side, two explorers setting out into the daylight, we move together for the first part of the journey, separate for some time and eventually meet again at sunset. We will perform a presentation of our journey with text video and choreography

Virtual Employee
David Brazier and Kelda Free outsourced their residency in Delhi to an Indian outsourcing company called Virtual Employee. Ashish Sharma took on the role of International Artist and worked to fulfil the residency’s objectives: “challenging negative perceptions of different cultures and faiths” and “encouraging empowerment within communities and across borders”. During a Skype conversation Ashish describes working as an international artist in residence in his home town.

Evolutionary distance
The journey of my song “Off That”, which I wrote on the plane to Australia, a remix of a Jay-Z song recorded in New York, in Oz I recorded my vocals to a beat made in Brighton, sent to Tommy Nagle in London, who animated the video and sent it back to me. I uploaded it to youtube from Vancouver when I got home from Oz, then flew straight to the Middle East, and was in Egypt when it started to blow up and tipped over 20,000 views in one week. I'll play the video and perform the track and talk a bit about the process.

I Am Coming N16
Kerry born artist Denis Buckley travels from his studio in Bethnal Green to Stoke Newington via Ireland. Whilst travelling he emails the set of his performance. On arrival for a screening at DISTANCE, he mixes live three films about displacement and its harmful effects amongst the Irish community in Britain. This displacement also had a cruel dénouement. After a lifetime supporting the country through monies sent back from roads, factories and buildings, many found they had to turn to their country of residence to support their final years.

Show & Tell
Volunteers, found through social-networking sites and through friends of friends, connected with me via Skype to share their belongings, to “show and tell” This project harks back to times of simpler communication practices. It is nostalgic but also acknowledges the future and the increasing rarity of being able to truly interact.

The Finish Line
Life is like a big racing, the most important and longest distance we have to strive for. In our life, we have to fight for the greatest of all—the greatness in life itself. When will we stop to strive for it? Why haven’t we been satisfied the long distance that we have passed?

Space Panorama
A sparkling recreation of the Apollo 11 moon landing. Standing behind a large black clothed table, using only hands, he dextrously takes us from Houston to the moon and back down to Earth again, conveying the colossal distances and risks involved simply through the arrangement of one hand in relation to the other, with the odd facial expression thrown in for good measure.

Live, with the certain tendencies of Robin Dingemans & Mihaela Dancs
This show is about performing without any rehearsal at all. Not improvised performance, but completely written and devised work. It discards the distraction of rehearsal to focus purely on performance and ideas. The audience at Distance Festival will receive a work that only they will ever see, it will never be recreated. Mihaela and Robin live 2500 km apart, they thought the only way they could make work together was to devise it all online and meet on stage.

Pass the Salt
The course of true love never did run smooth. But for one night, can we overcome the time difference, the language, and the technical hitches for a romantic dinner? The dinner table is set, the webcam is on, the invite has been sent, the food is ready, the candles are lit. The show will be the wait and the date. It could get very late. We might witness the miracle of communication across a dinner table, across the world, between two people.

Morris vs Rave
Two very different dance traditions celebrate an anniversary. On Saturday 30 May 2009 the Thaxted Morris men (founded in 1911) hosted the Morris Ring 75th anniversary meeting. On Saturday 30 May 2009, Raindance, entering its historic twentieth year, hosted a party at the Coronet in London. Morris men converge and ravers descend. From tradition to evolution and revolution, Freeshit-Saltgrit investigates… Commissioned by the ICA as part of the Dance School event.

Sonic tour of the universe
Astrobiologist Dr Lewis Dartnell leads a sonic tour of the universe, guiding you on a walk through the streets of Hackney. After take-off from STK, journey with Lewis through space, stopping at increasing distances from Earth to listen to the sounds of Saturn's rings, the Sun, black holes, and other alien worlds.
As a finale to DISTANCE, Guerilla Science will beam your thoughts out to possible E.T intelligence with the aid of a radio telescope. Tweet your requests to twitter.com/STK_int

Yoko will be in Narita airport, Tokyo. Her work examines intimacy through the screen and the fluctuation of absence and presence.

You are invited to spoon or be spooned by the artist. Explore the contact and distance between two bodies and the delicate boundaries between control and giving; vulnerability; innocence and sexuality. A secondary audience can view this piece through the window.

Let's take a walk
Using the phenomenon of Twitter participants from all over the world can join in a “group walk.” On scheduled times, they receive “tweet” messages, providing a series of walkin directions following my path through a specific site. We film our journeys, the various footage are later assembled into a video installation featuring our group walking in different places but moving synchronized through the same footprints. So far the project has included journeys I’ve guided in Strawberry Field, the New York City Marathon, Union Sq market during the holidays’ season and on Martin Luther King weekend the route of the 1967 Peace march from Central Park to the United Nation and to mark the opening of the exhibition of Marina Abramović. Let's take a walk #6 took place around and in MOMA.

Two sisters. In two cities, in two countries. A personal tale told through live performance and skype projected communication. Two performance spaces and two audiences. Two people developed themselves in relation to each other.
“Its like we are running separate races. Parallel races. Different paths that cross. It’s like we have collided whilst we are apart at such a distance. We have found a deeper connection.”
“Bald and alone. bald and alone,
will you be bald and alone
or will ya ver a vig?”

180 miles/18 days
Film/Documentation of a 180 mile solo walk and prostrated journey along the coastal path of south Wales alongside an imagined journey of Lake Namtso, Tibet.

The Paradox of the Writer
The piece takes its name from Denis Diderot's famous eighteenth century essay the Paradox of the Actor. Simone will speak my words to an audience. She will do this through a microphone. The audience hear her breath and catch the punctuation. Everything magic is rooted in distance of some sort. I hope to show that every writer is a writer of distance.

Stand still
“Somebody has told me, it’s summer solstice.”
“Yes, I’m investigating whether the sun is really standing still.”
“ I need you to stand still For just one minute. Film the landscape to frame the sun’s position in the sky against the horizon. The card you pick will reveal the hour you are entrusted to observe.”
“With a digital camera. Prompt action is called for, you have until midnight to upload the film. I will have 4 hours from UK midnight / 9PM BR, to edit the films into a sequence to be projected on Monday 21st at 17:17 (BR) here in Rio.”

The politics of free movement
What is free movement today? How do visa restrictions, technologies of control and surveillance, acts of resistance and creative acts highlight distance/absence/non-presence? Is SKYPE and other communication technologies a force for good, or bad, in these times of Fortress UK? A discussion chaired by Manick Govinda, from Manifesto Club, with contributing speakers, Dolan Cummings– Culture Wars, Sonya Dyer - Chelsea Programme Borderline Project, Valerie Hartwich - Manifesto Club, Mark McGowan – Artist"

Please Fergive Me
In an extraordinary art performance artist Mark McGowan is to crawl on his hands and knees from the Salvation Army Mothers Hospital in Clapton Pond to Buckingham Palace an incredible 7.1 miles. McGowan will have a sign on his back saying,"Please Fergive Me", and a picture of Sarah Ferguson when she was a princess. The art event is an attempt to say sorry for Fergie's recent indiscrestion taking on issues of shame and the scapegoat. ergie said on Oprah Winfrey show, "you look at the devil in the face. Then you fogive." " McGowan says, "I see this performance as a penance for Fergie."

Disobedient Spirits
Poshya (Kurdistan) and Sinead (Belfast) have never met. Not for real anyway. Poshyas political and geographical identity prevents her from traveling internationally like any other artist. It is possible that she will eternally be denied a visa. Ignoring these barriers and with the assistence of other artists Poshya can cross borders by transmitting actions live to camera to places beyond her reach. They will both transmit actions towards each other and at the same time. You are their only witness.

Freedom Trail
A battery powered radio and a red line snaking on the ground re-creates a popular tourist destination in Boston, Massachusetts. Through a recounting of the Revolutionary War narrative familiar to all US Citizens, Freedom Trail traces the cultural line in the sand that indicates the distance between the US and the UK. These warring accounts of Boston place in high relief the distances separating individual and nation.

Street View
The landing of David Rule's work 'Street View'* into the festival marks the beginning of or-bits.com
's exploration into presenting works in translations, moving between and across the online and offline.
The piece approaches the logistical rigour and helpless stasis of Google's Street View photography with a series of texts, recollections accounting for Google's voids, written with the imagined wisdom of both fore and hindsight. The reader's efforts to activate each text is accompanied by the unlikely task of entering the full web address by hand, so including the real possibility of getting lost and the real reward of a journeyed destination.
* Rule's work is part of the 'on-looking' programme online from the 14th June.

Me Dummy
In 2008, I developed a robot to be with my mother in America so that we could be connected. The robot has never worked properly. I will give a demonstration of the prototype along with a lecture and discussion dealing with the the future of family-life, in an age where science-fact mimics science-fiction, and where technology and religion combine to make us better. "Reality is that which, when you stop believing in it, doesn't go away." - Philip K Dick

Ritual Ride (Film)
Documents a 1,000 mile journey from London to Findhorn Spiritual Community and Eco-Viliage in Scotland. Steven Ounanian rode his tandem bicycle on this trip in the hopes of picking people up along the way to join him on his quest for spiritual enlightenment through nature. This awkward (but strangely cathartic) documentary promises partial nudity, a dead badger, and a spiritual created for a McDonalds in Doncaster (among other manic tricks).

Yawns, 2010
I collected my yawns in small ziplock bags, labelled them with the date, time, and location and mailed them to the Distance festival. Throughout the duration of this event, visitors will be invited to open the packages and the zip lock bags. Despite the distance these yawns have travelled, from Los Angeles to London, the gesture becomes a proposition for the viewer to reactivate the action. I use these gestures as a means to evoke emotional reactions and social engagement.

You, me and everywhere we go
Since April 2003, Daniel Belasco Rogers has recorded every journey he has taken with a GPS, out of a desire to see how he was learning about a new city as well as a greater desire to see a drawing of his life. In 2007 Sophia New also began to record all of her journeys in order to compare the subtleties of our different journeys around the same city and those times we are on other sides of the world.
'You, me and everywhere we go' is the bringing together of this data in visual form both in the as large archive quality inkjet prints (giclée prints)and a computer animation (using Processing) of two GPS data streams represented as lines drawing themselves on a split screen. The two halves of the screen look the same when we are together but follow one individual to, for instance, Tokyo, while the other stays in Berlin. In the prints one sees that daily repeated journeys become main arteries that define how and where we are living: a thick, reiterated street, due to GPS imprecision, bleeds out of the width of the actual streets that it traces. The thin, one-line marks attest to unique and memorable journeys to new territory in a familiar city.

Proximity: The Gulf of Mexico is happening here
PLATFORM, Art Not Oil, and Liberate Tate come together to discuss art,
ethics and funding, and why there's a gusher of activism against oil
company sponsorship of the arts and culture which won't be plugged.
Discuss the arguments, join Art Not Oil's 6 year campaign, and get
seriously active with Liberate Tate.

Save Me
Using lights instead of language, Search Party attempt to test the boundaries of intimacy. Stationed at either end of a busy street Search Party send Morse Code messages to one another using high powered nautical torches. The conversation is recorded, the miscommunications documented and passers by are encouraged to help decipher the messages and draft responses. Save Me explores ideas of separation, belonging, and S.O.S messages. Save Me is part of Search Party’s ongoing research into duality, geography and dialogue in live art.

Lost and Found
Like an air traffic controller with no GPS, Amy Sharrocks will guide walkers back to base through their mobile phone which they may also use to photograph their route. A kind of urban drift, each walk will be orchestrated ‘by chance’, offering a derive and detournement, before bringing people safely home. Come for a walk with me this Saturday. Meet me at STK, give me your mobile number, and I’ll tell you where to go. Each walk will last approximately 40 minutes, and I will attempt to guide you home, like an air traffic controller with no GPS. i will stay on the line at all times. I will try to keep track of you. Come for a walk, and take me with you, remotely. Taking the TV remote and the air traffic controller’s child coming on air as its starting point, LOST & FOUND questions how much effort we make for our own experiences, what kind of choices and control we accept, and what is our remote experience in an increasingly televised world, always at one remove. How can we stay ‘in touch’ with someone when they go away and what kind of impoverishment or enrichment does this entail: the intimacy of a voice in your ear versus a continued absence. These ideas of remoteness, and ‘putting some space between us’ can of course risk estrangement and loss. How do we set about travelling, and how do we explore a city or a neighbourhood, now we can have google maps direct us from our phone? Is there any chance to get lost any more? A kind of urban drift, where you may not get to follow your chosen path.
I will try not to lose anyone.

From Reservoir to Tap
The aritst carries a small bottle of water 10 miles from King Georges reservoir to STK. Her walk will be broadcast to the Distance exhibition. Download the iphone app ‘comob net’ and join her at a distance to share the journey that your drinking water takes from reservoir to tap. This walk is part of an ongoing exploration of comobility, the social and spatial relationships between people in motion.

Download the free iphone app comob net from the app store. To participate on the day open 'comob net', go to settings, enter a username and the group name R2T. Turn show names ON, proximity sensor OFF, select satellite and all. Return to map view. You should now see everyone who is viewing the walk from a distance and Jen the walker with her name displayed as JenWalking.

A 24 minute single-channel video about airports. It consists of footage shot over many years and chronicles my own migrating trajectory as I moved across the globe during a period of my life. It is also a reflection on the idea of home and posits that movement itself might be a new site of belonging, and thus the airport a new type of “home”.

Challenge Amitesh
A game somewhere between Fun House, Super Mario Kart, Challenge Anneka and Monopoly. Via Skype, teams attempt to place Delhi landmarks onto a corresponding map on the floor of STK. London players are guided by Delhi teams via laptops they carry on their bellies. Both locations and teams exist as previously unknown 'others', they must attempt collaborative spacial awareness in order to succeed.

VIVI TELLAS (Argentina)
Mi Padre vive en una estrella
My Father Lives on a Star
The renowned artist and theatre director will skype in from Buenos Aires into a seance with a Voodoo medium. Vivi will try to contact her dead, spanish speaking father through the spiritualist, and through the strange ghostly medium of video conferencing.

"You need to call Southern with your hearing aids in”
In this 5 minute one-on-one performance you partake in a re-enactment of a conversation between Helen Walker and her grandmother, Mary Jenkins.Mary Jenkins is profoundly deaf and due to have a cataract operation on July 7th. You are Mary Jenkins.

A message in semaphore
“Hi Helen. Shame you couldn’t be here, all is well so far, how’s Berlin?” Helen, is in Berlin this weekend. Harun, the other half, will provide an update on events via semaphore flags to Helen. "

Play on Sound
Video footage filmed in Malawi is projected onto a welsh mountainside. At the same time Malawian and Welsh songs of happiness are sang. The images and songs are beamed into STK using Skype.

The Shadow of a train

A resting space for distance. Between script and exhibition, word and writer, writer and reader, word and word, London and Edinburgh, David Berridge and Mirja Kopenen.

Getting Intimate - On/Off-Line.
Curator and writer Cecilia Wee leads a discussion exploring temporal, geographical and bodily notions of intimacy. Reflecting on their individual practices as well as the festival as a whole, visual cultures writer Dr. Stephanie Polsky, together with festival artists including Steven Ounanian and Jen Southern (who will present her COMOB project on Sunday), Marialaura Ghidini, curator of Or-bits online art production and display platform, examine the value of intimacy today.


Last video: Mavi Marmara Under Attack / Son video: Mavi Marmara Saldırı Altında

Israeli Attack on the Mavi Marmara, May 31st 2010 // 15 min. from Cultures of Resistance on Vimeo.

Via Iara Lee, a filmmaker from Cultures of Resistance CulturesOfResistance.org - Hosted by Twin Cities Indymedia. Can you host more files or recompress into open formats? Email mirrors, re-encodes & hosts to imc-tc@lists.indymedia.org

16-minute video / 16 dakikalık video

1 hour (unedited) video / 1 saatlik (kurgulanmamış) video

Setting mirrors now. Size = 1.4GB - 1,529,548,931b. Send us mirrors and re-encodes! (ogg theora?)

Israeli Attack on the Mavi Marmara // Raw Footage from Cultures of Resistance on Vimeo.

On the night of Sunday, May 30, showing a terrifying disregard for human life, Israeli naval forces surrounded and boarded ships sailing to bring humanitarian aid to the blockaded Gaza Strip. On the largest ship, the Mavi Marmara, Israeli commandos opened fire on civilian passengers, killing at least 9 passengers and wounding dozens more. Others are still missing. The final death toll is yet to be determined. Cultures of Resistance director Iara Lee was aboard the besieged ship and has since returned home safely.

Despite the Israeli government's thorough efforts to confiscate all footage taken during the attack, Iara Lee was able to retain some of her recordings. Above is raw footage from the moments leading up to and during the Israeli commandos' assault on the Mavi Marmara.


Vad hände på Mavi Marmara? (Freedom Flotilla)


av Yasemin Çongar, Tidningen Taraf, 05.06.2010

Översättare: Leyla Ferngren

Ayse Sarioglu är 27 år gammal. Född och uppvuxen i Ankara, sedan fem år bor hon i Istanbul. Hon håller på med sina master studier och skriver sin magister uppsats efter ha avslutat högskola studier i statsvetenskap. Samtidigt arbetar hon som journalist. Hon åkte som reporter för tidningen Taraf med båten Mavi Marmara som skulle köra humanitärhjälp till Gaza. Hon kom hem till Istanbul igår tillsammans med de andra aktivisterna från Ben Gurion flygplats och efter att ha genomgått den rättsmedicinska utredningen kom hon raka vägen till tidningen.

Vi talade med Ayse om resans varenda stund, som på ett sätt uppfyllde sitt mål mer än nog trots att den blev hänsynslöst avbruten av israeliska militären.

- Varför bestämde du dig för att delta i resan?

Jag är lyhörd när det gäller Palestina och är på deras sida. Men jag ville åka som reporter på denna resa. Jag tyckte att det var viktigt för journalistiken och när jag fick kontraktet från Taraf tvekade jag inte en sekund. Jag ville åka för att skriva.

- När resan började, vart trodde du att mavi marmara skulle komma i hamn?

Målet var Gaza; vi var helt låsta på målet. Jag hade med mig massa godis till barnen i Gaza efter min familjs rekommendationer. Jag visste inte om vi skulle lyckas nå fram. Men vi var optimistiska, tänkte att resan kunde bli lång och att vi kanske skulle få vänta länge på vägen. Just därför tog jag med mig penicillin och vitaminer. I annat fall kunde jag ju lämna dem kvar i Palestina där de behöver dessa mediciner.

- Hade du haft någon relation med IHH innan resan? Deltog i några möten med IHH innan resan?

Jag kände till organisationen som journalist men hade ingen kontakt med dem, jag lärde känna dem och andra på resan. Jag hade inte tid att delta i deras möten innan resan för min uppsats.

- Hur förberedde du resan? Vad tog du med dig?

Jag köpte en ryggsäck och fyllde med saker som skulle behövas på resan, räknade med att vi skulle vara ute 15-20 dagar så det blev många konserver. Packade ner förstås min kamera, inspelningsutrustning, laptop mm.

- Du hade inte vapen med dig med andra ord?

Vadå vapen, ingen hade vapen med sig. Jag hade en liten fickkniv som hade nagelfil. Senare såg jag den bland uppställningen som kallades beslagstagna vapen. Ingen hade kniv, pistol eller annat vapen.

- Hur många var ni som åkte med båten?

Det sades att vi var 600. Jag tror att den exakta siffran var 586.

- Ni samlades innan på en sport arena eller hur?

Ja, utländska gästerna övernattade medan de väntade i flera dagar. Vi press folk övernattade på andra platser. Ni skulle ha sett arenan, massor av folk kom och hälsade på dem som skulle med på resan. De sade ” Vi kan inte åka men ni åker i vårt ställe. Hälsa Gaza folket, berätta det och det och gör si och så…”. Atmosfären i Antalya var så spännande, vi följdes åt av bil konvojer.

- Så det var bara passagerare på båten, ingen last?

Vi var inget last fartyg, trots det hade vi lite hjälpmaterial.

- Var lastfartygen genomsökta? Hade de konossement?

Visst. Båtarna genomsöktes noga. Vi var 9 båtar i början. Sedan en av Challenger gick sönder, man sade att det var sabotage. Vi tog passagerarna från den båten. Lastbåtarna hade åkt själva, vi skulle mötas vid Cypern. Anledningen var att några grekiska riksdagsmän ville åka med men blev hindrade av Cypern, de kom senare med från norra Cypern.

- Och sedan kom ni iväg på natten till fredag förra veckan…

Vid kl 00:30 kom vi iväg med stor glädje. Vi reportrar kom i ordning snabbt i pressrummet och kom igång med arbetet med våra första nyheter.

- Hur var det ordnat på båten? Var sov ni?

Kvinnorna var på första våningen. Alla hade sovsäckar. Vissa sov på golvet andra sov på säten. Kvinnorna hade det mera bekvämt för att vi var färre. Männen var många fler och hade det trångt på den övervåningen. På den tredje våningen var det pressrum. Bara pressen hade tillgång till det rummet. Vi hade tv och internet koppling i 24 timmar. På den översta våningen där senare bordningen skedde var området där Tv’s live sändningar pågick.

- Kan du berätta lite om passagerarna? Närmare 600 personer däribland 90 kvinnor, var det många olika åldrar, religion, språk?

Det var det som överraskade mig mest. Det fanns folk från alla åldrar, språk och religion. Afrikaner, araber, folk från Kosovo, bosnier, engelsmän… Alla var så fulla av glädje, jag blev ständig överraskad under hela resan.

- Det sägs att det fanns barn?

Nej. Det enda barnet var en bebis Kagan vars pappa var besättningsman. Mamman var där också.

- Ni ankrade först utanför Cyperns kust, när kom ni dit? Hur var dagarna på båten den tiden?

PÅ fredagen vid kl 14 ankrade vi. Vi rörde oss inte förrän söndag natt kl 03:00. Vi var upptagna med att skriva nyheter. Passagerarna från Challenger kom. Fredsaktivisterna var glada, alla höll på med något, vissa sjöng, andra bad, samtalade… Flickorna lade henna i handflatorna..

- Varför gjorde de det?

Denna tradition fanns tydligen också hos araber. När man skulle ge offer gjorde man så… Natten innan vi blev bordade gjorde flickorna från Kuwait, Yemen och Turkiet det.

- Tänkte de att de skulle ge offer?

Jag vet inte exakt.

- Fanns det någon gruppering mellan muslimer och icke-muslimer?

Inget alls. Alla var tillsammans, vi hade t.ex. en Peter från England, han åt med de riktig religiösa och sedan samtalade med kristna, han tyckte att det var kul att få träffa alla. Vi hade en 88 årig överste biskop från Jerusalem i exil från Vatikanen… och flera andra statsmän från Europa.

- Hur var samarbetet mellan journalisterna? Kände du den dödade journalisten Cevdet Kiliclar?

Ja, Cevdet gick aldrig ur pressrummet, arbetade ständigt. Jag sade till honom att gå ut en stund och vila och sola. Han svarade att det här inte var nöjeskryssning utan arbetsresa.. vi får ta nöjesresan nästa gång. Senare när vi blev bordade såg jag honom skjuten i pannan.

- Vad var värsta som ni kunde föreställa er kunde hända?

Kanske en rökbomb, batong… inte mer. Kanske även plastkulor, jag tänkte att man måste akta sig för får man sådant i ögat kan man bli blind.

- Hade ni tagit några åtgärder?

Vi hade bara slangbellor.

- Hade ni inga andra vapen?

Absolut inte. Vi hade 30 gasmasker, reportrarna som gjorde livesändningar fick dem.

- Det betyder att ni tänkte att de skulle borda båten?

I alla fall var det jag som tänkte så. Jag tänkte att de inte skulle sänka båten för det skulle bli för våldsam. Tänkte att de kanske kastar en rökbomb och bordar oss för att tvinga oss ut kurs och sedan deporterar oss…

- Som jag förstår hade gruppen för avsikt att agera mot blockaden, inte bara komma med hjälpsändning eller hur?

Gruppens avsikt var att transportera hjälpsändning. Vi hade bl. a leksaker, brev från de turkiska barnen till barnen i Gaza..” Kära bror, syster..” Barnen hade skickat sina egna leksaker tillsammans med breven. Mycket symboliska och meningsfulla men nu när jag tänker på det vi hade med oss framstår de som mycket naiva.. Vi transporterade barnparklekar till dem….

- Gjorde ni inga förberedelser inför ev. risker?

Vi tänkte så naivt. Vi trodde att det viktigaste var att förse våra kamrater med gasmasker så att de kunde fortsätta med livesändningarna.

- Förstod ni inte allvaret i Israels varningar?

Nej, inte enligt mig. Senare i fängelset frågade en israelisk soldat mig ”visste du inte att det skulle bli så här? Hade du inte fattat ditt beslut att resa trots att du visste slutet?”. Jag svarade ”Nej, jag hade inte trott det. Men nu vet jag.”. Han skrattade.

- Hängde det inte turkisk flagga under bordningen?

Ja, men även palestinsk, syrisk, Kuwait och massa andra flaggor hängde också. Att slita ner flaggorna och slänga i havet var det första israeliska soldaterna gjorde.. först åkte palestinska flaggan ner… Jag hade en Palestina sjal runt halsen i stället för gasmask, jag höll den mot munnen. Sedan sade jag till mig själv ”vad gör du?” .. De kommer inte att se att jag är kvinna, jag släppte ut håret och tog av sjalen så att de inte ska ta mig för motståndare.

- När började allt? Vad hände?

Det var små timmarna, natten var becksvart. Vi hade märkt att vi var belägrade.. jag hade skickat meddelande till er då..vi var i 70 mil. Då bestämde vi oss för att fjärma båten mot Egypten och komma ut till 80 mil. Vi tänkte att vi skulle stanna därute och då skulle soldaterna vända tillbaka. Därför att ingen inkl pressen inte förväntade nåt skulle hända ut på internationellt vatten. När vi nådde 78 mil, kom attacken. Flera bad morgonbönen precis då.

- Var målet att komma över internationellt vatten och nå israeliskt vatten?

Jag tror att gruppens mål var att dra uppmärksamhet och bilda allmän opinion genom att stanna kvar därute i egyptiskt farvatten i några dagar. Det kom fler och fler nyheter både i Turkiet och i världen. Jag antar att Israel fick panik och ville stoppa nyhetsflöden. Vi har även talat om detta med israeliska soldaterna. De var också medvetna om deras förhastade agerande. Det var en israelisk soldat som sade det till mig i fängelset.

- Det finns folk som ber morgonbönen i den svarta natten… var är du precis då?

När jag märkte att det började röra sig, gick jag upp till press rummet. Jag hade inte somnat eftersom vi hade på känn att nåt var på gång.

- Hade det kommit någon varning?

Nej, men vi hade sett flera båtar runtomkring oss sedan 22:30 och det hade bara ökat. Vi hade helikoptrar som flög över oss. Vi hade planerat ett pressmöte 22:45 men vi ställde in det. Liv västar delades runt för säkerhetsskull. Samtidigt höll satellit kontakten och internet kopplingen på att brytas hela tiden. Israelerna störde frekvenserna. Varje gång de störde sändningarna, vi höjde upp mottagarna. Vi fortsatt på det viset tills nåt skulle hända. Men vi väntade inte på detta som hände.

- Var du rädd?


- De andra?

Ingen fick panik, alla var lugna. Tänk att medelåldern var mycket hög, det var flera äldre ombord, det fanns kvinnor. Ingen trodde att vi skulle utsättas för en sådan attack. Det var ca 300 turkar och över 200 utlänningar ombord.

- Vad hände sedan?

Jag hörde ljud och gick ut från pressrummet, såg då en Zodiac fara mot oss med väldig fart och styrka med tända starka lampor. Soldaterna ombord hade höjt sina vapen, siktade på oss och gestikulerade som trummande infödingar. Vi alla fokuserade på den. Jag zoomade min kamera och märkte att jag kunde se minsta detaljerna på soldaterna. Jag förstod då att de var så nära oss. Behövde inte zooma ju, varför ska jag zooma. De är mitt framför oss. Alla kom plötslig på att ” kan det vara så att Zodiac’en försöka distrahera oss?” eftersom vi var helt fokuserade på båten, kunde inte se annat. När vi kom på den tanken märkte vi att vi var redan omringade…

- Med vad?

Attackbåtarna. Vi fick sedan veta hur många de var till antal. 10 helikoptrar, 4 firkateyn, ca 40 attackbåtar… otroliga siffror.

- När ni märkte att ni var omringade är du på däck.. vilka andra är där?

Männen och press folk. Inga kvinnor. De kvinnliga aktivisterna höll sig mest i bakgrunden.

- Hade du något annat än kameran där du stod på däck?

Nej. Alla andra reportrar höll på att filma för sina kanaler. Soldaterna höll på komma emot oss och vi höll på att filma dem.

- Var det annonser? Fick ni varning av israelerna?

Nej. Inget blev annonserad. Vi varnade varandra. Fick sedan i fängelset veta att israelerna hade varnat kaptenen. De hade avlyssnat vår kommunikationsradio. Israelerna hade frågat kaptenen: ”Vad är riktning?”, kaptenen hade svarat ”Gaza”. Då hade de sagt ”Vänd mot Asdod”, kaptenen hade svarat ”Negative”. De hade repeterat frågan om riktning, hade kaptenen svarat först ”Gaza” men sagt efteråt ”vi åker ut till havs”.

- Vad hände på däck när ni märkte att ni var omringade?

Då hade soldaterna börjat komma ombord från bakre delen av båten.

- Kom de ner från helikoptrarna också?

Allt hände så snabbt. De tog sig ombord samtidigt från helikoptrarna och båtarna. De öppnade eld så fort de kom ner.

- Öppnade de eld slumpmässig?

Ja, slumpmässigt. Cevdet(journalisten) var längt fram, hade kameran i handen. Jag minns att han sade ” Vänner om de tar kaptenhytten förlorar vi båten. Vi måste bilda barrikad där med våra kroppar. Vi ska bygga vägg av kött. Inte kriga, bara hindra”. Det låter väl förnuftigt eller hur. De sköt honom i pannan.

- När sköt de honom?

När han var på väg mot styrhytten. Han ramlade i armarna på sin kompis. Han blev skjuten i pannan, jag såg det.

- Använde soldaterna plastkulor i början?

Vi trodde det först. Men det var inte det. Det fanns ingen plastkula någonstans. Jag samlade flera tomma hylsor av tung metall. Jag vet inte mycket om vapen men vi förstod att det inte var plastkulor. Med andra ord lekte de inte paintball krig. När jag märkte att de sköt och flera blev skjutna sprang jag in. Man hade bildat en kriscentral där. Vi hade läkare och sjuksköterskor. De sårade bars in av sina kamrater. Jag stod där när två sårade kom in, hade blivit skjutna i armen. Jag minns inte deras namn. Jag fattade att det var riktigt. Riktiga kulor alltså, för att hans arm var sönderskjutet. Det blödde otroligt mycket från såret. Och när jag såg blodet där förstod jag allvaret och vad som höll på att hända.

- Vad gjorde du då?

Jag tänkte efter. Här finns en människa som förlorar otrolig mycket blod och jag håller på att ta foton. Vad borde jag göra? Ska jag göra journalistik? Nej, jag borde inte det. Jag måste göra nåt annat. Därför att det inte finns tillräckligt mycket folk. Jag bestämde mig för att hjälpa. Jag vet inget om första hjälpen men jag gjorde som en sjuksköterska sade. Jag höll de sårades händer, höll i dropppåsar. De sade ”pressa din hand här”, jag pressade min hand. Vi hade 9 läkare men de räckte inte till för att det kom nya sårade hela tiden.

- Vad pågick där ute? Kunde du höra nåt?

De höll på att skjuta…. Pat pat pat… ljud av vapen.

- Israeliska myndigheter visade upp bilder där soldaterna blir slagna med påkar. Israeliska soldater uttalade sig om att de blev slagna. Såg du nåt?

Nej, jag såg inte någon soldat bli slagen. Jag såg den första soldaten togs ner till oss. Ingen slog honom. Tvärtom man sade ”rör honom inte, det finns lagar för fångar”. Han var den förste som hoppade ner på däck, hade tappat balansen och ramlat på golvet.

- Tog de hans vapen?

Ja, någon sade att vi måste kasta vapnet i havet för att det är farligt att behålla den. Alla vapen kastades i havet.

- Var han slagen?

Jag kan inte säga att det var någon stor misshandel men visst han hade fått slag.

- Hur mådde han?

Han var i chock. Han skakade i hela kroppen. Han hade tårar i ögonen. Jag tyckte synd om honom när jag såg att han grät.

- Var det flera soldater som tillfångatogs?

Totalt 3 soldater, alla vapen kastades i havet.

- Och du hjälper till med de sårade och tittar på soldaterna…

Ja. Vi var på samma plats, sårade och soldaterna kom in från samma håll. Översta våningen, press rummet var belägrad. Alla reportrar där hade blivit arresterade.

- Så översta våningen föll först, ni kämpade kvar på andra våningen, eller hur?

Våningen omvandlades till sjukstuga. Medan skjutningarna utanför fortsatt, strömmande in sårade.

- Hur hade de blivit skadade? Vad såg du?

Borde jag berätta det?

- Om du kan..

På golvet fanns det bitar av hjärnor. Jag såg skallbenet på en och glimtade hjärnan. En annan hade tarmarna utanför.

- Var det några du kände?

Javisst, alla på båten hade vi ätit, druckit, skrattat, talat och kommit varandra nära.

- Var det några bland sårade som berättade vad som hände?

Nej, de ville ha bara vatten. Vissa ville hjälp med böner. Det var vad de ville.

- Bevittnade du någons död där?

Den personen som vi vårdade och överlämnade till soldaterna hade dött senare. Han höll på dö redan.

- Såg du lik?

Ja. De sårade bar in kropparna på de döda. Ingen ville lämna kropparna till soldaterna, även om de själva var skadade så bar de in kropparna. Jag såg 4-5 lik. Vet inte hur många lik blev kvar på däck.

- Föll inte andra våningen?

De kom aldrig till andra våningen.

- När slutade skjutningar? När förstod du att soldaterna hade tagit kommandot?

Om allt började 04:15, slutade allt ca 05:05-05:10. Vi såg att det var flera döda och antalet sårade växer så vi inte kan ta hand om det längre. Alla är i chock. En av mina vän ner en engelsk tjej med pakistanska rötter tog megafonen, sade på engelska ”Vi förlorar blod. Vi har sårade. Vi överlämnar oss. Skjut inte. Skada oss inte.” Det upprepades flera gånger på arabiska och turkiska också.

- Vad gjorde israelerna då?

De stängde av megafonen. De svarade inte.

- Fortsatt skjutningarna efter ert rop?

Nej. Men det fanns ändå ingen kvar ute på däck. Alla sprang ner.

- Hissades det vita flagg?

Jag kunde se. Men en engelsk kvinna skrev att vi överlämnar oss på en vit kartong och gick ut med det. I och med det vi överlämnade oss.

- Vad hände efter det?

Vi ropade ”snälla. Hjälp oss. Det finns sårade”. Israelerna kom in till vår hjälp. En lång väntan började. Vi satt bara så där inomhus. Det fanns reportrar som hade blivit utsatta för gasbomber, jag hjälpte att lägga lök för att hjälpa.

- Hur kände du då?

Jag var inte på pressrummet utan på var bland männen. Jag var oroad, tänkte hur det skulle bli om israelerna kom in här. De kunde ju attackera här trots att vi inte hade några vapen. De kanske skulle visa barmhärtighet för kvinnorna. Men det fanns inget att göra, jag var ju där jag var. Sedan tog vi ut den sårade personen som jag höll i handen på en bår.

- Vem var det?

Det var en man som blivit skadad i magen, förlorade mycket blod. Vi skyndade ut med honom för att rädda hans liv. För att samtala med israelerna gick engelskan ut först, jag gick bakom båren. När jag kom ut märkte jag att min vita t-shirt var full med små röda punkter.

- Röda punkter?

Lasersikten. De hade höjt sina vapen mot mig. Jag tänkte ”hjälp!”

- Vad gjorde du?

Jag stelnade till och satte mig ner stilla. Jag begrep att soldaterna hade tagit hela däcket och båten.

- Kunde ni lämna över den sårade?

Ja, men när jag såg hur de bar honom förstod jag att han skulle dö. De tog honom upp en våning för att hissa upp till helikoptern och bar honom med huvudet ner. Han förlorade mycket blod, jag visste att han skulle förblöda på detta vis. De bar alla skadade på ett dåligt sätt.

- Vad gjorde de andra?

De satt ner också. Jag satte mig mellan två riksdagsmän från tyskland och en akademiker från Norge. De hämtades först, soldaterna band deras händer och tog de upp till övervåningen. Sedan började de med turkarna, först tog de mig. En soldat sade ”du med vit t-shirt, kom hit, upp med händerna och gå så”. Jag hade en kofta, han sade att jag skulle knäppa av den. Jag gjorde så, han tittade in. Sedan satte de handfängslen på mig. Det var hårt, gjorde ont, jag bad dem att släppa lite. Jag sade att jag var från press” De svarade att det inte spelade någon roll. Ute på däck satt männen på sina knän med handfängslen, kvinnorna fick sitta på bänkarna.

- Hur många soldater var det?

Jag försökte räkna men det gick inte. De bar masker och rörde sig hela tiden. De såg så många ut, jag tänkte ”varför så många soldater för 600 människor”

Vi väntade ca 2 timmar innan vi blev arresterade, under tiden pågick kamerorna på däck, deras platser hölls hemliga så att vi kunde ha kontakt med världen så länge som möjligt, några skrev upp antalet döda och skadade på pappersbitar och höll upp mot kamerorna.

Inga mobiler fungerade därute, trots det samlade de upp alla kommunikationsverktyg. De slängde apparaterna i havet.

- Det sägs att även människor slängdes i vattnet?

Ja, jag hörde flera gånger att ute på däck tunga saker slängdes i havet när jag höll på att hjälpa de sårade där inne. Jag tänkte att de slängde skadade passagerare i havet.

När vi satt ute på däck, frågade alla varandra om man såg den och den..ingen visste exakt hur många som hade dött.

Vi höll våra huvuden kalla, försökte få reda på hur det hade gått för de vi kände. Alltfler kom upp på däck med bundna händer. Man blev glad när man såg någon man kände.

Det var blöt på golvet. De hade hunnit tvätta av däcket innan de samlade oss där. Jag tänkte att de hade tvättat bort blodet som rann där.

- Vad gjorde du när ni väntade?

Medan vi väntade pratade jag med soldaterna på engelska. Det var några som hade bundits för hårt, hade fått blå händer. Några äldre hade svårt att sitta med bakbundna händer. Vissa hjälpte att släppa på handfängslen och gamla fick flytta fram händerna. En äldre herre behövde ta sin hjärtmedicin, de lät honom att ta den.

- Fanns det kvinnor bland soldaterna?

Ja, jag kunde höra deras röster. De hade masker så man kunde se ansikten.

- Var soldaterna från samma trupper? Hur såg uniformerna ut?

Det fanns en grupp med två olika gröna nyanser och en annan trupp hade blå-svarta uniformer. Det senare var mycket mer hårdhänta. De gröna var lite mjukare, det var de som släppte på handfängslen.

- Vad hade de för vapen?

Jag vet inget om vapen så jag kan inte berätta.

- Automat vapen, pistol?

Automat vapen, pistoler, knivar…. Full utrustning. Under det hade de något vapen som liknade syretuber.

- Vad pratade ni mer om med soldaterna?

Jag ville på toa. Då sade soldaten att det fanns lik på toaletterna. Jag sade att jag hade sett liken redan. Då sade de att vi skulle hålla käften och sitta ner. Senare fick jag eskorteras till toan. Då såg jag att de hade samlat alla väskor, laptop mm. De hade tagit dit hundar med munkavle som gick runt våra ägodelar. De såg nöjda ut men en min av seger.

- Hur länge satt ni och väntade?

Vi satt och väntade från 7.30 på morgonen till 13.20. Jag tittade på klockan hela tiden. Vi satt under heta solen. Helikoptrarna hällde ner vatten över oss hela tiden, vi blev blöta hela tiden, ömsom frös ömsom brände oss. Flera hade sår och bandage och bar kropp. Vi bad om att få sätta på de kläder.

- Fick ni mat/vatten?

Vi fick ingen mat. Vi fick vatten bara en gång. De kom med en dunk, en gick runt och vi fick böja oss för att få vatten i munnen. Sedan fick vi gå ner och sätta oss, där satt vi tills vi kom i hamn i Asdod vid 19.30. Vi visste inte då att vi var på väg dit. Det var varmt på båten, AC fungerade inte, flera svimmade av värmen. Väl i hamnen fick vi vänta igen. Tiden blev längre och längre. Vi visste inte vad som skulle hända med oss. Det kom några utan masker och sade var vi var och att vi skulle ställas till svars för det vi gjorde. Folk ville ha sina saker tillbaka. De fick inte. När jag frågade ”vad händer med pressen??” svarade de” jag håller inte presskonferens här”.

- Vad hände sedan?

Vi fortsatt att vänta. Soldaterna blev trötta och sömniga. Det fanns några soldater som var lite mjukare, vi försökte parat med dem. De gröna lät folk att röka. De svarta slog händerna på dem som rökte.

- Vad trodde du att det skulle hända med er när ni kom till Asdod?

Jag tänkte att de skulle skicka oss med första bästa flygplan. Hade inte en tanke på att vi skulle hamna på fängelse. Vi hade inte en aning om hur mycket världen visste, inte heller att de hade mörklagt… Jag blev imponerad av bebisen Kagan, medan vi satt och väntade, hade han inte gråtit en enda gång…..


av Yasemin Çongar, Tidningen Taraf, 05.06.2010

- Hur gick det till när ni sedan skulle gå av båten i hamnen Asdod?

Jag var en av de första som gick av för att jag satt längst fram. Soldaterna bildade en korridor, vi gick i den. De fotade oss medan vi gick från alla möjliga vinklar. När jag kom av, kom två kvinnliga soldater och höll mig i armarna. När jag frågade sade en av dem att hon var 18 år och gjorde militärtjänst. De sökte genom min kropp. De kollade i munnen, jag hade tuggummi. De sade att jag skulle ta av min t-shirt. Israeliska pressen var på plats och tog mina bilder. Jag var tvungen att ta av t-shirten men hade ett linne under. De tog mig sedan till en kabin för att ta av mina byxor.

- Vad hände sedan?

Jag fick ta av mig byxor och strumpor, de sökte genom med en metalldetektor, kollade under fotsulorna och mellan tårna. Sedan började de förhöra oss. De hade satt upp stora tält i Asdods hamn för oss.

- Hur gick förhöret? Vad frågade de?

Det fanns en person som talade perfekt turkiska. Man förstod att han inte pratade så bra hebreiska. Jag frågade om han var jude från Istanbul, han svarade inte. Men jag är säker på att han var det. Han översatt medan jag blev förhörd av en civilklädd kvinna och en manlig polis i uniform. Kvinnan var snäll men mannen var mycket otrevlig. Han drev med mig och var ful i mun. Han räckte tungan. Kallade mig för ”idiot”. De frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag inte hade ätit hela dagen och att jag var nervös. Han skrattade och drev med mig, sade” stackars lilla du, har inte kunnat äta”.

- Du måste verkligen ha känt dig nervös… har du någonsin gråtit under bordningen eller på väg till fängelset?

Jag grät bara en gång, det var då jag såg Cevdet skjuten i pannan.

- Vad frågade de i förhöret?

De frågade ”vet ni om att ni gick in på ett avspärrat område utan tillstånd?”. Jag svarade ”Nej, det har jag inte, jag var på internationellt vatten.”. Han sade ”ni var på 10 mil när ni fångades”, jag svarade ”nej det var vi inte, vi var på 70-80 mil”. Han fortsatt säga ”Visste ni inte att vägen till Gaza är stängd?”, svarade jag ”jag vet”. Han frågade ”varför kom ni då?”, sade jag ”jag valde inte komma själv. Jag är journalist och det är mitt jobb.”. Då sade han ”varför kommer ni till Israel utan tillstånd?”, jag sade ”Jag kom inte till Israel, jag blev kidnappad till Israel. Jag togs hit med tvång. Om ni hade frågat mig hade jag inte kommit hit.”. Jag förklarade för dem att jag inte hade för avsikt att sitta diskutera om ideologi med dem utan jag var på resan för att göra mitt arbete. De sade ”det spelar ingen roll att ni är journalister, ni bröt mot lagen”

- Ville de att du skulle skriva under något?

De skrev något slags protokoll och ville att jag skulle skriva under.

- På turkiska?

Nej, på hebreiska. Jag förstod ingenting. Jag sade att jag vägrade att skriva under något jag inte förstod. Då visade de mig två andra papper, på engelska och turkiska och sade ”här står det”. Jag sade ”hur ska jag veta att det som står här står också på det andra pappret?”. Då sade de att de hade översättare. Jag svarade att jag skulle vilja ha en översättare från min ambassad, att jag inte litade på deras översättare. De talade om för mig att det inte skulle spela någon roll om jag skrev under eller inte, jag skulle utvisas i vilket fall.

- Vad stod det på turkiska?

Det stod att jag hade brutit mot lagen och jag skulle utvisas.

- Vad hände när du inte skrev under?

De sade att det inte spelade roll och tog mig till en läkare. Läkaren kollade mitt blodtryck och sade att jag var bra. De tog biometriska bilder på mig, tog fingeravtryck. De frågade om och om igen om jag hade vistats i Israel förut. Det var flera som sade trakasserande att deras kompisar hade sett mig förr, de spottade mig på fötterna och räckte ut tungan. Jag kunde inte tro mina ögon. Det var otroligt nedvärderande och barnsligt. Att räcka ut tungan, spotta, göra konstiga ljud, trakassera på detta vis. Att bli dragen i armen och släpas hit och dit. Vart kunde jag rymma?

- När sade de att du skulle föras till fängelset?

Efter förhöret. De sade ”Du kommer att skriva under när du har tillbringat några dagar i fängelset.” Jag tänkte att de kanske överdrev med avsikt. Jag kunde inte tro på det. Jag tänkte att det var typisk polis jargong. Efter det blev jag kroppsvisiterad en gång till. Jag hade trott att visiteringarna var slut. Jag hade en usb minne i fickan med mina foton. Jag tänkte att jag hade räddat dem. att de inte kunde hitta dem… visste inte då att det skulle bli en ytterligare visitering. Mycket mer detaljerat… de tog av mina byxor igen och sökte genom alla fickor. De sökte genom hårbotten, tandköttet, under tungan… jag blev av med bilderna där. De kvinnliga soldaterna fick utskällning av sin överste för att de inte hade visiterat noga. Jag tyckte synd om tjejerna. Sedan steg vi in i fängelsefordonen. Den såg ut som en lyxig buss utifrån. Inne var det annat. Man sitter sex personer mittemot varandra. En bil full med burar och järnstängsel…

- Var det några du kände på bussen?

Ja. Jag visste inte hur många bussar det fanns. Vi åtföljdes av helikoptrar. Vi åkte ca 2 timmar på det viset. Vi höll på att svimmade pga. trötthet.

- Visste ni vart ni var på väg?

Nej. Vi fick reda på det när vi kom fram till Bersava fängelset.

- Hur var Bersava fängelset?

Det var stort. Det fanns kvinnliga och manliga vakter. Kvinnliga vakter visiterade mig igen. Det fanns en social säkerhetsexpert som frågade mig saker: ”Har du drogberoende? Använder du piller? är du medlem av terroristorganisationer som Al Qaida eller Hamas?”. Jag sade ”ni måste skämta”. Då markerade han rutan Nej. Och fortsatt ”Har du palestinier i din familj? Har du varit i Israel förut? Har du varit i Palestina? har du palestinska vänner?”

- Har du?

Nej. Jag svarade också det. Då fortsatt frågor ”Är du suicidal just nu?”. Jag frågade ”vad är det för en fråga?”. Han frågade vidare ”Vad är läget med din familj?”, jag svarade ”de är säkert bedrövade nu.” och han sade ”nej, nej, hur var det när skildes åt?”. Jag sade ”det var säkert bra tills nu.”

- Visste någon i din familj hur det var med dig just då?

De visste förmodligen ingenting. Jag var inte så oroad för dem då, jag tänkte att de redan hade fått veta att inga kvinnor var dödade eller skadade. Jag trodde att världen visste. Det visade sig att de visste inget.

- Hur var din cell på fängelset?

Jag var på kvinnlig avdelning, delade cellen med tre andra, sov i våningssängar. Den hade ståldörr med ett litet gallerförsedd fönster.

- Kunde du sova?

Oh ja. Vi somnade vid 03:30 och blev väckta 07:30. Vakten höll en lampa på mitt ansikte. Jag förstod först inte var jag var, reste mig upp men föll baklänges tillbaka i sängen. Vakten skrek ”var tror du att du är, det här är ett fängelse, du ska vakna”. Vi reste oss upp snabbt. Dörrarna öppnades och vi samlades i en sal. Alla från båten kunde se och prata med varandra där. Vi ställde frågor som ”Hur mår…? Har ni hört om …?”

- Visste ni hur många döda och skadade var vid det läget?

Nej. Vi visste fortfarande inte men fick höra från olika håll... 19 döda, 16 döda osv.

- Fick ni ingen förklaring eller information?

Inget. Vi visste inte hur länge vi skulle vara där eller vad vi skulle göra. Vi frågade efter advokat och Bad om att få ringa men fick beskedet att det inte gick nu. Vi skulle få vänta. Och sedan började vissa ambassader att skicka sitt folk till fängelset. Turkar fick inte komma i början. De utländska diplomaterna pratade med sina medborgare från båten.

- När kom det folk från Turkiska ambassaden?

Den andre sekreteraren kom sist av alla. Dagen efter på eftermiddagen… Hon kunde inte ge oss mycket information, hon förklarade att läget var mycket komplicerad än vad vi trodde och att ambassadören var kallad till Ankara, de försökte förstå och hjälpa oss. Hon nämnde FN mötet, hon såg skärrad ut för att det fanns så mycket att reda ut, alla döda, skadade och all procedur…

Hon försökte att hjälpa till så mycket hon kunde men ovissheten fortsatt. Hon sade att de skulle bli tvungen att släppa oss efter 72 timmar för att de inte kunde behålla oss längre utan rättegång.

- Fick du ringa till din familj?

Jag fick ringa ett enda samtal, det fick vara högst 1 minut och måste göras på engelska. Jag ringde till min man medan vakten lyssnade vårt samtal.

- Vad sade du?

Att jag mådde bra, inga kvinnor blev skadade. Var inte orolig, vi kommer tillbaka snart. Sedan bröts linjen.

- Hur gick det sedan?

Det var alla möjliga teorier hur det skulle bli för oss. Till slut fick vi veta att vi skulle föras till flygplatsen. Vi var fullt upptagna med att försöka lista ut vilka som dog och skadades. Vi satt och väntade 15-16 timmar på planet innan vi kom iväg.

- Visste ni varför ni väntade?

Det fanns personer som Israel inte ville släppa. Vi hade bestämt oss som grupp, vi skulle inte resa iväg utan att alla kom med. Regeringen höll på med förhandlingar för det, vi väntade på dess resultat.

- Var de som inte släpptes Bulent Yildirim och andra från IHH?

Ja, och även andra utlänningar som inte släpptes. Vårt beslut var att alla skulle resa tillsammans, ingen skulle lämnas kvar. Vi var lugna eftersom vi satt i THY plan, det var som om vi var i Turkiet. Flygvärdinnorna var mycket engagerade. Alla som kom ombord möttes med applåder. Så småningom kom alla ombord.

- Varför tror du att ni släpptes?

Vi talade med varandra om att de egentligen skulle vilja ha oss kvar här men att de inte vågade pga. omvärldens press. Vi hade även hört om Obama’s samtal med Netanyahu när vi satt i fängelset. Vi hörde också att världen reagerade med avsky och det hölls demonstrationer.

- Vad hände sedan när ni kom till Istanbul?

Vi åkte raka vägen till rättsmedicinska.

- Det fanns en misstanke om att några passagerare hade blivit förgiftade av israeliska myndigheter, blev det undersökt?

Jag tror det. Vi lämnade blod och urinprover samt gick genom fysisk och psykologisk undersökning.

- Efter allt som hände, om någon båt skulle till Gaza för att bryta blockaden, skulle du åka med?

Absolut. Jag kan inte förklara hur lycklig jag blev när jag läste i tidningarna att Refah gränsen hade öppnat i Egypten, även om det var bara en liten öppning var det symbolisk. Resan var värt det. Det var värt det för att dra världens uppmärksamhet till detta problem.

- Har du några anspråk på den israeliska staten för det ni utsattes för?

De materiella förlusterna är inte värda att nämnas när så många människor miste sina liv och blivit skadade. Trots det var det mot de mänskliga rättigheterna. Inga av mina ägodelar kom i retur. Jag vill personligen ha skadestånd för både materiella förluster samt för sveda och värk. För de dödade måste det bli en rättslig process.

- Borde även de israeliska myndigheterna åtalas?

Alla som deltog i denna operation borde ställas inför rätta. De gjorde ett blodbad, en massaker. Jag kan inte hitta ett annat ord för det. De bordade båten med den avsikten, det är klart. Vi skulle gott stänga av motorerna och stannat ute på öppet hav. Vi skulle kunna vänta. Men de bestämde att attackera oss på öppet hav.

- Du är journalist, om du hade möjlighet att intervjua Netanyahu vad skulle du fråga?

”Är n i så rädda? Så rädda för mänsklig hjälp och att blockaden ska brytas för en gångs skull?” . Jag tror att jag skulle bli så arg så att jag inte kunde gå vidare med några diplomatiska frågor. Jag vet ju att myndigheterna visste vilka som var ombord, att det var fredsaktivister, flera kvinnor och att åldersgenomsnittet var högt. Passagerarna var helt säkra på lasten. De var där med det modet för tack vore att deras last inte skulle skapa något problem.

- Skulle du vilja säga något till världen? Vad borde göras?

Jag skulle vilja säga: Om det är så att Israel kan borda en båt på internationellt vatten och mörda de medborgare från dryg 30 olika länder på ett slumpmässigt sätt, borde ingen sitta tryggt i sitt eget hemland. Det krävs ett allvarligt straff. Det krävs för att Israel ska skärpa sig…