ALLIANSEN: Är det en annan svensk flagga?

Kom och demonstrera/protestera med oss:
"AVGÅ ALLA!

Skiten är lös.Sveriges regering har beslutat sig för att vara öppet rasistiska. En förklaring är att de vill vinna röster. En annan förklaring är att de är rasister. En tredje är att de driver en politik som bygger på ett segregerat samhälle, där de som inte platsar ska straffas. Detta samhälle är vi alla en del av och om vi inte tycker att det är okej, är det vårt ansvar att säga ifrån. Sveriges oppositionspartier är tysta. En förklaring är att de vill vinna röster, en annan förklaring är att de samarbetar med regeringen, en tredje förklaring är outgrundlig. Det är nu upp till det svenska folket att avsätta den sittande regeringen. Avgå alla. Nu på söndag och med tanke på hur världen ser ut varje söndag i resten av våra liv."

Kolla första versionen: 

REVA: Är det en annan svensk flagga?

My works on “Migration Connections”

The Museum of the Princes’ Islands in Istanbul will present a new exhibition Dec. 22, organized as the closing event of the “City Museum Studies in Turkey” project, which was initiated in October last year with support from the European Union. 
The exhibition, curated by the museum’s curator Deniz Koç, will display the works of different artists, academics, researchers and other museums. It will feature human stories, new life experiences, themes of sharing and loneliness through the eyes of those who immigrate to cities. 
The “Immigration Blows” section of the exhibition tells of European experiences and will host the Sweden-based, Turkish artist, Hakan Akçura as a guest. Video performances and photographs of his immigration experiences will be presented in this section of the exhibition. 
One of the supporters of the project, Berlin’s Kreuzberg Museum, will present a history on 300 years of immigration in Berlin with interactive video and archive works in this part.The exhibition will remain open for a year. 

December/19/2012 ISTANBUL - Anatolia News Agency - Hürriyet Daily News

My works on the exhibition:

Open letter to Swedish Migration Board (Öppet brev till Migrationsverket)

Hakan Akçura 
videoperformance, 2006, 51 minutes

One-sided conversation recording, waiting for months after his call to Swedish Migration Board where the artist had applied  for residence and work permit for the second time in 2006. Akçura explains the content of videoperformance record the day he sends it to migration board and carries this problem he has shared with thousands of other immigrants to media. The artist is not only answering those questions which would be asked by immigrant board, he also has the worry of answering questions they would never ask, and to share the first year’s witness and thoughts of a new immigrant regarding Sweden.

Elevators, Elevators! (Hissar, hissar!)
Hakan Akçura

two-part photographic arrangement, 2007

Portrait of the immigrant artist reflected from the mirrors of the elevator as a newspaper distributor.

"Good morning" ("Godmorgon")
Hakan Akçura 
videoperformance, 2007, two-screen video editing, 8 + 78 minutes.    

A videoperformance of the artist in these years when he had migrated to Sweden and found some jobs for immigrant employment only for a few cents to make his living. The job was distributing daily free of charge newspapers to passengers who ride in or get off in train stations. Explaining his decided and implemented simple presentation technique with an “Epilogue” he shows us distributing newspapers face to face, beholding and saying “Good morning”, is a simple but effective communication that can have a qualification revealing the codes of behavior of a given society. 
________________

Open letter to Swedish Migration Board (Subtitles)

"Hi.

After joining the Istanbul Biennial in 1995 as an invited participant, I am a contemporary artist who has participated three solo exhibitions and dozens of group exhibitions, independent demonstrations, and a published poetry book.

I am a neo-fluxus artist.

Painter, poet, graphic designer, video performer, article writer, textile designer.

I live in Sweden since January, 2005.

2 years before this date I met my wife, whom I fell in love with and I am an artist who has changed his city and country in order to live with her and two children she had before me.

When I landed at Stockholm on January 2005, one year residence and work permit was stamped on my passport on October 2004 that expired on October 2005.

Last October, for the extension of that period, we have applied to Migrationsverket and waiting for about eight months.

We entered the eighth month.

If I do not show this permit which is not extended and meeting for permission is delayed for an uncertain period, I will not be send back here by the customs of the country if I go abroad, for example, when I go in my own country.

After the meeting I mentioned about, with Migrationverket on October 2005, we made ​​a series of phone calls.

We talked to people who think quite differently about when we might be called.

Some said "1 year", some "six months", and some "coming months". Some said “right now we are calling people who had applied on July, 2005, and this means you will be called after three months”. Some said “right now we are making discussions with people who have applied at the same time with you, meaning your turn will come in a few days”.

We are waiting.

We are in lack of healthy explanations that would make this waiting period meaningful and bearable.

This crisis of confidence pushed me to this art activity.

This fluxus art event, this record, "an open letter to Migrationsverket".

Doing it is being postponed by him, when he would do is unpredictable and one side of the bilateral discussion which will open the door for "the extension of residence and work permission", is me making this discussion, and to complete it.

Therefore, I would like to facilitate Migrationsverket’s work. I want to help them.

With this record, which I don’t know how long it will last, trying to keep it short, I want to document the answers of the questions which I think they would ask or answers of questions they would never ask, in other words all I want to say.

I would like to complete my side of the interview and present it. I want to make the job easier.

How many people are waiting with me, I do not know.

What problems Migrationverket lived, whether after these racist correspondence were they had to change the staff, train them. I don’t know.

Surely, there are reasons that can be understood and accepted by them.

But ultimately, I make this record where I think the thing done is practically to destroy, suspend my travelling liberty.

What will I do? Trying to sum up briefly, I will try to convey; what I've done in this country since January 2005, what I was trying to do, what I think, things I have observed, and how do I look at the future.

As soon as I came, a new form of life, "a family with two children" in my life, and moreover, I lived the required transition process for being able to live first time in a country and city.

For a while, a period had passed for learning what a new country, a new city, a new house, a new way of life is asking me, what could I offer for them, learning, teaching, trying to actualize where we would get along with.

Moreover, we moved a few months later. So after I come, this is my second house I live in.

It comes to the rush of moving ... A period of time has passed in this new neighborhood that we moved with the organization of creche and school that the children would start after summer.

Some time, turning my face to my back, to my own country, İstanbul, I sent an application there. İstanbul Biennial’s concept was “İstanbul”. I offered a contemporary art event called "Istanbul rooms”. Was not accepted, then ...

After moving inside the house, in a room, on a wall we created a small studio to work, and I immediately began to paint.

An old personal exhibition of mine "Kentresimleri" was drawn 150 years ago, and printed as etching. This was an event trying to put forth figure from drawn forms and converting 22 European cities’ core city plans to picture. Stockholm was also taking place in them.

The similar study method I used was a late term “kentresmi”. Its name was “Hecate and Empusa or Izmir bay”. It is gone from me. Now it is in a private collection.

If I do not remember wrong, in May I started “Swedish education for adults” of "Svenska för Invandrare" school.

Like most of the others who had gone to SFI, my first friends were also immigrants. Immigrants who have come during the same period or have come before me, though have no Swedish education or continue their education…Older immigrants…Our teachers…

In fact, I can say, the first institutions I encountered who provide Swedish education are government agencies or private institutions who undertake to provide the same training opportunities.

There is a series of life difference. You start to learn this country with them. Water flowing in house, hot water, heating are all free. If you are inside a space, dying from cold is not a question in this country. The power of public transportation… Albeit a very small sample, I observe the prevalence of metro network in this city which we say there is finally in Istanbul also. I observe the roads. I observe the lives flowing near me.

I made these observations in the same time, same months – mentioning about last spring and beginning of summer – for taking about 4000 photo frames, I travelled in this city from one end of the suburban line to other end as an artist. When forming a sentence from here, in reality an absurd conclusion appears: Probably, I know the ways better than many people. With its social, ethnic distribution, changing texture of the city, ranging quality of the service, and all the indicators of the city, I began to experience a new training.

I took pictures of what? I took pictures of this city's wall tissue. So, what the local laws accept as crime. So, for whom the police forms special teams for capturing the people who do it. Graffiti culture, graffiti, stencils, stickers. New stencils pressed on them, new stickers that are sticked, new written writings. Of all the complexity. Trial of their deletion, the remaining tracks, of posts-glueings on them. From district to district, from periphery to the center, change of styles, textures, colors, words. Change of relationship forms with the passengers passing from their side. All. I tried to document all of the city wall texture. I have got such an archive about 2005.

When compared with 90s, perhaps I was in a city where graffiti culture began to decline, but at the same time as Istanbul, more than the sum of the population of this country, although more likely I came from a city where almost no graffiti culture was existing. Over time a photography exhibition project has evolved with at least 200-250 and at most 400-450 photographs. Since we had material to form such an exhibition, I could apply somewhere for an exhibition.

I applied to Tensta Konsthall because it was a contemporary art center of an immigrant district. But I think that place – later on I had a conversation with manager friends and I learned – does not want to be remembered as “immigrant district contemporary art center”, and given up this effort, and examples of this effort, and had entered the process of believing the meaning of making programs not different from the programs of a contemporary art center’s programs, alas!

I think for this reason, and perhaps also thinking that they would not be able to find support to meet required press expenditures, they rejected. But as friend has conveyed, they have liked.

At the same time, I began to experience another witness. This time it is the witness of a report, a research, a work done by my wife personally. Experiencing being with her, reading with her, and helping her…It was a research about “Crime gangs in immigrant districts”. This report was taking its strength from the interviews made with people who live in immigrant districts and have achieved very clear results. My wife made the analysis of this report and pulled the outcome document.

The resulting image, along with everything I look at is confirmed, perhaps, led to a very short time to know anything more I can learn. There were many requests of people in those places. They wanted to be seen. Although not very well received, net reality was that they wanted to exit the "status of being second-class citizens" They wanted equality, in particular in finding a job, in job selection, job attributes ... They wanted an equality in which job rates being open or close to immigrants is not mentioned.

They were mentioning that in most of these regions, after seven o'clock, no public official including the police were staying. They were talking about crime gangs who grew up in such a reality and maintain security in these regions at those hours. Peculiar to those places, a whole new culture of life, total of habits, have developed and was a sum of indicators showing improvements.

At that time also, and perhaps one of the two works I can do - I can do one of two work-,I designed Engelska Riskförbundet's monthly publication of the "Birlik" for one issue. It was not an existing journal with its content. Besides its design, I included about twenty articles to enrich all its content.I included 6-7 photographs of mine, one of them being cover photo. I saved the subject that take place on the cover and make up the weight of the content for this research. They accepted. They wanted. Perhaps “Birlik” was the first publication that issued the results of this research.

Graffities were photographed, as well as this city was toured from one end to another, became witness of such an analysis, and I spent time designing a publication with these results forming its contents. All of these, necessarily, would bring the conditions of designing more powerful contemporary art event and presenting this to somewhere, and it brought.

I designed a project calle “Reflex”. This was an “outside” art event. A multi participatory art event.

Immigrant neighborhoods, especially driving on the highway you can see their side, which is etched in minds, or in the case of a report that the illustrations used in those places you know, there are certain silhouettes. Everyone knows… Then on these silhouettes, these large, long and high structures, - the existence of which I learned in this country, I liked much, very functional, especially in the dark months of life has become an integral part of life, we wear for children with care, everyone wore – consider 30 meters big reflexers are hung. In the same form, perhaps in the form I determine, with the same sweetness, innocence, entertainment, pleasantness. Just visualize…Moreover,made of small again, yellow, white, gilt,and small pink reflexers. Connected with each other or sewn .

Who did this? The people who live in the neighborhood where these are hung. They have participated voluntarily to this event. Maybe I have presented, perhaps we have created forms together.

When were they hung? They were hung in every immigrant neighbor with seperate festivity.

How long will they stay hung? Two months… In these darkest months.

Highway traffic would always flow facing their reflections. Trying to understand what they were, learning, looking at it that way again. Vehicles, will pass telling us that simple message – not different than their actual usage: “Protect me”, “see me”, “don’t crash, do not give harm to me!”.

To provide such a simple sentence, with such a festive and public participation, is it necessary to have a very participatory process? For me it is necessary. Because the place I look at art is such a place. People themselves, as if they are in the flow of their lives, ultimately with a lot of parts arising from that ordinary life, not the existence of a so high, noble kind of creation of art , I believe in that artistic creation. I believe there is a creative potential even in people who call themselves ordinary. I believe, with a provocation, with a call for it, collectively, with participation, they themselves could constitute creation itself. I am putting together “art-games” from the point I tell “How good this would be if it were seen”.

Eventually, my “Reflex” project was such a project and of course it needed much support. It needed too much permission, operation (burocratic). Needed calls to be made. Needed labor – and this was the easiest, requiring not much money – Therefore, it should be presented somewhere. For doing this work with their collectiveness.

First I presented to Kulturhuset. Correspondence took months. It was a correspondence not requiring to last for months. Actually this situation brought for me to start to know another institution: Artistic burocracy. Correspondence took several months, and perhaps with mail amount reaching ten, while having a project requiring things to be said about, they talked about everything, sending me from here to there, however they never wrote a word about the project. Finally when they wrote, they wrote it because I wanted. This was unbelievable. “Lagom” ! I started to learn “lagom”. It is the most powerful and deepest institution!. It surrounds everywhere. I started to learn “lagom”. All habits, gestures, facial expressions, all collectiveness, concessions, cowardliness, retreats, tranquillization, started to learn “lagom” the code of calling back the animal at the bottom downwards and downwards,

Already been taught in all areas of life. So, does teaching it mean “passing” it to people? No. Aren’t there people who come to this country, becoming more Swedish than pure Swedish, having discriminatory even humiliating attitudes, even old hidden racist immigrants? There are. But, generally in this country, I think, there is not many immigrants who have been taught and adopted all of these mandatory secret codes. This country, to this country, to life flowing in this country, to people, to anything belonging to people, called into being a set of human, roughly looking to everything from two different aspects. How good is that! It is an extraordinary chance for Sweden to bring all this fortune, cultural exchange, different experiences of different civilizations to this lonely land free from war, painless, calm, remote, to the middle of these people belonging to this land.

Poor, was not there, was nothing too full, I do not mean a thing happened. Do not look from this point of view. Maybe it's a powerful shaman in north, which has still intense relationship with the underground spirits , with a strong mythology, a completely different side of life, so lonely, so far, a very cold face, a sorrow that flows through all of them raised a deep culture of this country. Or else, how would a Bergman arise from this country?

While talking about this richness and lagom, the sentence I started is left behind: I was correponding with Kulturhuset. There was not a single word regarding my project in those mails one coming after another. Finally, I learned that, Kulturhuset had no objective and subsidy for outside projects. It is not accepted. I turned to Tensta Konsthall and send it there. With the same assumption and in good faith…For me, this place was still an immigrant neighborhood and contemporary art center and how good it was. Even though they found it interesting they did not accept also. Because they were not sure to organize the required support.

My studentship continued. In summer I went to Turkey with my family and came back. Good thing…It feels good. Upon returning, I started to make the big picture I wanted and finished: “My hero from 9/11”. It did not go. I still have it.

I worked for a web site that takes long to produce and still could not finish, almost believing that it is cursed. Tried to accelerate that process. I continued to enter the information I needed to enter.

I started to correspond with a publishing house in Turkey for following the published material, and for publishing my two poem books that I have filed already. Next year, I will try to procure its publishment.

In this process, at the same time, I studied the possibilities of the foundations and public organizations that support the artist. I decided to apply to several of them. I came into line for studio. The portfolio I sent was enough for them. They accepted immediately. Recently a studio was available but it was to large and expensive for me. I am still in the row.

I applied for studio support. “I applied for finding support for my “Reflex” project. Upon arrival, turning my face to my city, I applied for the provision of support for my “Rooms” project which I have told that I had presented to Biennal. From the sum of all these observations and thoughts I mentioned about, a picture weighted exhibition project called “Lagom” is developed. I applied to find support to it. I made several graphic designs in my country and here for making my way, for having support elsewhere.

The answers to most of these applications will come soon. With these answers, I will learn how long time I would spare for creation in the coming period. If my applications will be rejected I can spare less time for creation in the coming period. I will focus on work, perhaps design weighted, working in something that I did not do before to support my family. If my applications are accepted, thanks to these supports, slashingly, holding my main axis there, I could stay and live.

I love my children very much. I love my wife very much. I started to love this country more and more.

I had a creation which was the reason for starting to correspond with Kulturhuset while I was in Istanbul. When I was conveyed about the acceptance of my residence and work permit on October, 2004, they had made their decision based on art object I had presented two months before. Of course we had an “interview” but I had taken this art object to the interview and presented it to Migrationsverket. This was an art object named “About Hakan Akçura’s love and identity”. This was a book containing; my relation from the first day of our meeting which was the reason why I came, certificates of my marriage, photos of each stage, screen shots (screen prints), and after that my creative curriculum vitae, pages of my printed catalogs, criticism written for me, clippings of the interviews, my art and edition of web pages that include my art and my name. My photograph artist friend had taken photos of me from top while I flip each page of the book. While I was waiting the result of my application, I have presented all these photos as a slide show, to Kulturhuset, maybe each of them to be presented with digital press for a larger exhibition. With a project named “For residence and work permit”…They conveyed me that they could not find the possibility to exhibit in such a short time, and thanking, they rejected.
Since then, with all these flowing process 4 art books can be formed like that. Intensive flowed time. Intensive flowed life.

One of my child is in nursery school, the other one is in elementary school. They stay one week with us, and one week with their father. Their father is a very good friend of mine. From my school, from my wife’s environment, flowing through life, I started to acquire friendships slowly but gradually increasing. Some of them are Swedish. I met wise and creative, very brave young people. Both the culture of graffiti in the city, not the loneliness, light, shadow, other objects and people trying to document the existence of a total of times, and I've met a lot with them in the following months ...

I had teachers whom I liked much. Starting to learn a language at age of 43 is a tough job. Last year taught that to me.. I did not like this language much, however I look at this matter like that; if things have changed from the times till this time that I like now, they can also change from now on. In fact, at the beginning the main reason to learn this language was a fluent communication with my children, but now I think if this language could be the language that I can make them print what I have written. It became such a favorite language for me making me think that.

I liked the nature of this country very much. I liked the priority given to a child in flowing daily life very much. I liked people’s respect to animals and nature very much. I liked the sky very much. But one of the first information I had was totally against what I have conveyed. I have never seen any other country where such a large number of young population treating old people so hard, so intolerably as if they had joint resolution. They look at these old people like they do not need to live, like it is not necessary for these people to live there. Or sometimes they look at old people as they were ready consumers while others work. Young people were very tough.

When you look around from here, “loneliness” is reached. Such a large number, such a deep loneliness, one by one but the existence of human beings living together in such a country, it was not anything I can imagine. Of course, the origin of this loneliness, even if they are arrived later to this city-perhaps a hundred years ago, it is deep, it also has a strong impact on special deep loneliness of Swedish peasantry living alone 2 km. away from each others’ houses, sparse and scattered.
But for sure, I will never forget one day in particular. That day it started as if an interesting thing was being observed was a very deep education for me:

Our journey was with metro, where many Swedish and several immigrant children were in the railway car, was a journey from center to periphery to their region. Children welcome among themselves, speak calmly and with all the other Swedes, while we calmly looked around us ...At a moment, where an internal language with known and hidden laws that flows through all pure Swedes knowing how young people should be looked at, one of the young men quickly slapped on wagon glass “thud”.

All the people in the wagon stood up and sat down again. They had shock. The children immediately turned and continued their conversation calmly. Seemed like they did not look at people around them. After a period of three or four minutes displeasure and grumbling, when the medium was calm, this time another immigrant child, acting fasting than the other, slapped on the glass again. Then you understand what is this all about. This was the game of catching train when trains flow adjacent to each other. The rule of the game was: Who would catch first, slap first, while they both pass close to each other? An easy game. But it takes its pleasure and wealth from the reaction of astonished Swedes and accumulates its delight from this reaction. Who's speaking what with whom? Who wants to tell what to whom with this game, with this game’s testimony? In fact, so much things are said!

What kind of a state, gestures, facial expressions, total of ready sentences “lagom”, but also, unfortunately, in the eyes of immigrant children who deserve such a reaction, is involving the growth of a secret racism in an inner language. Unfortunately! None of them know it and live it.The people of this country, with a deep knowledge of civilization, they know how much of a civilized community they are in terms of equality and justice. These people are not still considered as Swedish people,still each of them is considered to be “invandrare”, would stay always like that, they have entered this country on foot and will continue to enter by walking… When will the community itself will be Sweden in the eyes of everyone? Very likely! Not likely! Very impossible! Not! World flowing booming. Migration from anywhere to anywhere… But the difference is that migration in general, is the migration of people to places where wars, suffering, death, massacre, torture, difficulty, is experienced with more different heat and places that experienced alike things, but not here. They have a story where almost none of these are experienced, only to find the stories of heroism one must go up to Vikings, Almost none of them have not experienced a date, only to find the stories of heroism to gidilmsi up to the Vikings, what good is that recently war, poverty, is not seen, what good is that very deep pain, torture, is not seen, and migration to a country where no laments are heard.

I don’t know. These are the observations of an artist who has lived for a year in this country. You can read me from here, you can know where I will be today from here, what I will do tomorrow, where I would flow my creation, what I will think, how I will stay, how I will live, someday how I will think or not think to be a citizen.…

I am “passing”! Am I included in here? No. But do I “belong” there? No. Such as who? Already like all migrants…They just cannot belong here.

The third generation is here now. Those who were born here. People who do not have other country. From out of nowhere "do not come from". But they themselves do not feel Swedish. They are not encouraged to feel. Names, definitions, each being an "invandrare"... But they do not have other countries! I have one. Decrease? I do not know. Increase? I do not know. But I "pass" here. I have, but I do not have as much as a year ago!

We live in a cruel world. I think in a cruel world, this is a country where many things flow in a more fortunate manner. In this chance, perhaps for this chance to exist, I am an artist who stare at this sum that would necessarily be merged. I want to create from here.

If you have questions regarding my flowing relations, my family life, relations with my children, ask these questions to people in nursing school, people at school, my neighbors. I feel that, you will have more proper answers.

And in summer I will go. I will go to Turkey with my family. I have people whom I missed very much. I missed sun. I am very happy to see so much rainbow in all my in this splendid sky, however sun is rarely seen. Everybody know this.

But still a man who has come from the Aegean region, a man who comes from Istanbul, feel it very deeply. Blue sea, I miss real blue sea so much.

When I go out from the country, at customs, they will look at my passport to see whether I have “residence and work permit” in this country. For this reason I don’t go out thinking that I could not return. I am afraid of not being able to go out. I am sure that people who wait with me have similar reasons seperately. I don’t know how many of them were obliged to concoct excuse to take front queue. Either he “killed somebody” in his country or made somebody ill. Their queue was either taken front or not.

But I am just telling you my wish. "I want my travelling freedom! I did not do anything for this injustice. I am talking from a position where I can say, none of the people who wait with me has done anything. I had this record for helping. I will send it to you and make you see it. I hope that the process accelerates. I hope this works.

This is the reason of everything.

This is the reason of this art event.

I am here."

Veckans porträtt på Tidningen Kulturen: Hakan Akçura

Hakan Akçura ställer ut i Chicago

Gustaf Andersson (Tidningen Kulturen)

Kämpen för det förlängda uppehållstillståndet, Hakan Akçura är aktuell med en ny videoinstallation som ska visas i Chicago under en månads tid. Mr President let me challenge you to face his (1-2) är inspirerad av filmerna som visade Saddam Husseins hängning.

Hakan Akçura blev rikskänd förra sommaren genom videoverket Öppet brev till Migrationsverket. Konstverket var en kommentar och en uppmaning till myndigheten om varför han inte fått sitt uppehållstillstånd förnyat trots 10 månaders väntetid.

Centralt för konstverket är just väntetiden, det handlar om vad Akçura under den här tiden åstadkom, hur han reste runt i Stockholm och hur han betraktar mentaliteten hos svenskarna. Tekniken är ett sorts dokumentärporträtterande där Hakan inzoomad filmas utan avbrott i 51 minuter. Konstverket uppmärksammades i Svenska Dagbladet samt genom ett reportage i Kulturradion i P1.

När jag träffar Hakan i familjens lägenhet på Kungsholmen i Stockholm är han på ett glatt humör. Om ungefär en månad kommer hans senaste videoverk att visas i Chicago. I den ljusbruna fåtöljen ger Hakan under intervjun intrycket av att vara en mycket eftertänksam person. Han stannar ofta upp i sina resonemang, gestikulerar och funderar på vad han ska svara på mina frågor.

I slutet på din film ”Öppet brev till Migrationsverket” så sa du att du hoppades att ditt konstverk skulle skynda processen kring uppehållstillståndet och att den skulle bli nyttig, Blev konsekvenserna de du trott?

– Nej den skyndade inte processen med mitt uppehållstillstånd, vad jag vet. I alla fall inte som jag hade hoppats att den skulle göra. Men den kan ändå ha hjälpt till eftersom jag fick tillståndet förnyat på den svenska ambassaden när vi var i Turkiet. Vi hade på sommaren rest till mitt hemland Turkiet. Och om jag inte hade fått tillståndet hade jag inte kunnat återvända till Sverige, säger Akçura.

Du berättade i videon att du skulle se till att personalen på Migrationsverket såg filmen, hur gjorde du? Och fick du någon sorts respons från dem?

– Jag postade videon till Migrationsverket. När Svenska Dagbladet sedan skrev en artikel om mig fick jag via reportern som intervjuade mig höra att de bekräftat för dem att de sett den. Men jag har ännu inte fått någon personlig respons, säger han.

Hakan Akçura fick till sist efter tio och halv månads väntetid sitt tillfälliga uppehållstillstånd. Ett tillstånd som går ut nu i augusti, men förhoppningen är att han därefter kommer få ett permanent uppehållstillstånd, det brukar nämligen vara praxis. Men i och med att det tog tio och en halv månads tid förra gången så kan man aldrig veta att så blir fallet.

Hakan Akçura är noga med att kalla sig för neo-fluxus konstnär. Det är ett begrepp som han själv föredrar att beskriva sin konst med, men det är även ett begrepp han fått sin konst betecknad som av flera kritiker. Första gången någon kallade hans konst för neo-fluxus var under konstbiennalen i Istanbul 1995. Fluxus kännetecknas av att man blandadade flera olika konstnärliga uttryckssätt som litteratur, musik och bildkonst.

Just nu är Hakan aktuell med videoverket Mr President let me challenge you to face his (1-2) som kommer att visas upp på Time Travelers: Video and Time based art festival i Chicago under en månads tid. Verket är starkt inspirerat och är en sorts utveckling på filmerna av hängningen av Saddam Hussein som tidigare fanns utlagda på YouTube.com.

– Internet och särskilt sajter som You Tube och Myspace har betytt mycket för konsten. Det har blivit möjligt för konstnärer att ställa ut verk som tidigare ansetts obekväma och provokativa för de redan etablerade konstinstitutionerna. Genom de här sajterna kan går det nu att nå en masspublik med otroligt enkla medel. Jag räknar med att ungefär femtio tusen redan har hunnit se Mr President let me challenge you to face his (1-2), säger Hakan Akçura.

Vad vill du uttrycka genom att använda en bild på George W Bush´s ansikte placerat på Saddams huvud i din videoinstalllation?

– Jag vill bland annat ifrågasätta det demokratiska tillvägagångssättet med att avrätta Saddam Hussein. Mitt verk är tänkt att tvinga Bush till en konfrontation och är egentligen ett sökande för personlig rättvisa mot systemet. Att filmen om Saddans hängning förbjöds på Youtube visar på ett tydligt sätt vad som är förbjudet på så kallade communities på internet. Fastän dessa communities vill ge sken av att vara utopiska arenor öppna för alla, säger Akçura.

Innan vi tar avsked hinner Hakan visa upp en akrylmålning från 2005 han har för upphängd hemma i sin ateljé i ett av rummen. Uppkomsten till verket My hero from 9/11 var ett fotografi från den 11 september där en okänd person kastar sig ut från den ena skyskrapan. Ursprungsbilden var tagen av en okänd fotograf och är väldigt pixlig och otydlig.

Hakan hittade bilden på Internet och säger att han i den bilden fann en hjälte. Hakan vill med målningen, som är en sorts förstoring av det här fotot, fånga hur lugn och fridfull personen var som hoppade ner och hur person accepterat sitt öde. Tavlan ska manifestera och utropa denne okände personen till en hjälte. Hakan berättar vidare att tavlan ingår i en serie med hjältar, men att han ännu inte bestämt vem han ska hylla härnäst.

Aktuell med: Time Travellers: Video and Time based art festival, i Chicago 29 juni – 28 juli samt projektet "Sann Dialog" som bygger på erfarenhetsutbyten mellan turkar och svenskar.

Fluxus är en konströrelse som uppkom under 1960- och 70-talen. Den fångade upp idéer från dadaismen och ifrågasatte konstnärliga normer och värderingar. Kännetecknande drag var att man ville spränga gränser mellan musik, litteratur och bildkonst och kombinera dessa uttryckssätt fritt. Några exempel på konstnärer som brukar bli klassade som fluxus-konstnärer är bl.a. John Cage och Yoko Ono.


Mr. President let me challenge you to face his 1-2 from hakan akcura on Vimeo.

Selected works from Hakan Akçura (2004-2007)

• Mr. President let me challenge you to face his (1) Yeni medya için video-art / Video-art for new-media
• Mr. President let me challenge you to face his (2) Yeni medya için video-art / Video-art for new-media
• Sann Dialog (Gerçek Diyalog) Çağrı / Call
• Question (Soru) Dijital art-work
• İsveç Göçmen Bürosu'na Açık Mektup Açıklama ve ses çözümü
• Öppet brev till Migrationsverket -İsveç Göçmen Bürosu'na Açık Mektup  Videoperformans / Videoperformance
• Stockholm’de, Labirent’te “Hakan Akçura’nın aşkına ve kişiliğine dair” Karma Sergi
• My hero from 9/11 (11 Eylül'den benim kahramanım) Resim / Painting
• Hecate ve Empusa ya da İzmir Körfezi Resim / Painting
• Wallpapers (Duvar resimleri) Fotoğraf sergisi sunum dosyası / Presentation file for photograph exhibition
• Elevators, elevators... (Asansörler, asansörler...) Digital art-work

Andra svar från Kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

06.12.20
13:06

Ang överklagan
Hej,

nu är jag tillbaka på redaktionen efter min resa och kan svara på dina invändningar mot programmet. Du har en rad punkter med kritik så jag börjar med att försöka besvara dem:

1. Du säger att det finns en riktig intervju som är tre timmar lång och en kompletterande intervju. För mig är nog ändå allt som spelas in på band lika riktigt och vad som sedan används en del i en bearbetningsprocess. Om du fått ett felaktigt intryck av vad som kommer att användas är det förstås olyckligt men det visste förmodligen inte ens reportern förrän allt material var insamlat.

2. Man kan diskutera hur översättningarna användes i programmet. Det man vinner i direkthet och spontanitet förlorar man kanske samtidigt i exakthet och precision. Om din fru inte var medveten om att hennes röst skulle användas var det förstås ett diskutabelt sätt att arbeta. Negar säger dock någonting helt annat så här står ord mot ord. Det gör det väldigt svårt för mig att värdera den invändningen.

3. Jag tycker att det framgår ganska tydligt av programmet vad som är dina åsikter och vad som är Negars egna reaktioner. På så sätt kan lyssnaren själv ta ställning för om den gillar reporterns arbetssätt eller inte. En kvinnlig lyssnare i 70-årsåldern tyckte t ex att du har helt rätt i dina analyser och att Negar har fel.

4. Jag känner inte igen den bild som du säger att programmet ger av dig som konstnär. Jag hör ett porträtt av en internationellt aktiv konstnär och uppfattar just det här verket som en konstnärlig handling på en utställning, inte som ett sätt att få uppehållstillstånd.

5. Om jag hade vetat att du krävde att få en kallelse till ett kommande projekt uppläst i programmet hade jag nog själv kontaktat dig för att förklara att vi inte kan göra det i våra program. Negar säger också att hon aldrig avgett ett sådant löfte och återigen står ord mot ord.

6. Jag förstår att det finns en nyansskillnad mellan 'medelsvensson' och 'medelsvensk'. Men för mig är den inte så stor att den blir avgörande för hur man uppfattar programmet.

7. Som redaktör för Kulturradion känner jag mig inte utnyttjad. Jag tycker att det blev ett intressant program med ett starkt temperament (programmets eget temperament alltså). Däremot är jag förstås olycklig över att du och din fru känner er utnyttjade i den här situationen. Reporterns frihet är en sak men de medverkandes förtroende för processen är förstås också viktig. Tydligen har någonting gått snett på vägen men jag har svårt att exakt få grepp om vad när jag jämför din kritik med Negars beskrivningar av arbetet. Vi får givetvis ha en diskussion på redaktionen om hur vi ska undvika den här typen av förtroendekriser i framtiden och vi kommer förstås att tillmötesgå ditt krav på att inte att sända programmet igen.

Jag kan också tillägga att vi förstås är intresserade av ditt projekt "Sann dialog" och att vi gärna skulle följa upp med ett reportage i någon form när det blir klart. Så håll oss gärna informerade om när och i vilket sammanhang det kommer att presenteras.

med vänlig hälsning

Fredrik Wadström
Redaktör för Kulturradion/ stf Kulturchef
SR Kultur
Sveriges Radio

Första svar från Kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

06.12.04
10:14

Hej Hakan,
tråkigt att du tycker att programmet blev så missvisande.
Självklart kommer vi inte att sända programmet igen när du känner så.

Jag ska läsa din överklagan på bloggen så återkommer jag med ett mera utförligt svar.

mvh

Fredrik Wadström
Redaktör för Kulturradion/ stf Kulturchef
SR Kultur
Sveriges Radio

Till kulturredaktionen av SR P1 Kulturradion

ÖVERKLAGAN

Hejsan,

Intervjun med mig sändes i fredags 30/11, efter flera möten och ett tiotal mail med Negar Josephi under några veckor.

Tyvärr med många felaktigheter..

Det ni bör veta först av allt är att den första och riktiga intervjun gjordes med Negar Josephi på Kulturhuset och tog ca 3 timmar. Jag talade engelska och intervjun kretsade olyckligtvis kring temat lagom ganska mycket förutom ett tiotal svar jag gav på frågor kring mitt skapande. Viktigaste av allt var att jag gav mitt medgivande till intervjun under förutsättningen att min kallelse till min senaste projekt "sann dialog" skulle ingå i programmet som jag själv läste upp på svenska.

Senare fick jag förfrågan av Negar Josephi efter den långa intervjun vi hade, om vi kunde arrengera ett nytt möte eftersom hon hade några frågor kring det pratade om i vårt första möte -dvs om lagom (som hon nämnde i sitt program också att hon inte hade några problem med ända från sin barndom, tvärtom som något hon upplevde positivt och hjälpsam för henne, att hon hade andra tankar om lagom än mig och just därför ville fråga mig ännu mer om mina åsikter om det.)

Hon undrade också om min fru kunde hjälpa till med att översätta. Min fru svarade att vi kunde göra sällskap på väg till min utställning och hjälpa till, på dessa grunder träffades vi och samtalade med varandra först på tåget och sedan på Tumba torget samt i Botkyrka Konsthall. Det tog mycket längre tid än det vi var förberedda på, totalt 2 timmar. Det vi försökte göra var att bringa klarhet till Negar Josephi's tankar och frågor och naturligtvis berätta mer om hur jag ser på ämnet lagomregler.
Det som aldrig föll oss in var detta: vi hade ingen aning om att den första och riktiga intervjun inte skulle användas alls i programmet, inte heller att den spontana översätningen min fru gjorde skulle sändas i sin helhet som det var och dessutom tillsammans med min röst på turkiska.
Det vi trodde var att Negar Josephi skulle använda inspelningen som stöd till egna anteckningar och att möjligtvis använda vissa delar av den översättningen -som gjordes av oss frivillig för att vara hjälpsam- som stöd och det skulle ske genom att en manlig röst pratade på svenska med min röst i bakgrunden.

Trots långa samtalet, fick jag senare flera mail från Negar Josephi med ytterligare frågor som fick mig att misstänka att ämnet fortfarande inte var uppfattad korrekt av henne, vi svarade på hennes frågor skriftligt med tålamod och konstigt nog inget av våra svar ingick i programmet.
Jag förstår nu att dessa frågor var den otillräcklige journalistens egna privata frågor. Jag fattade misstankar och skrev henne följande mail med en viktig uppmaning samt svaren på hennes frågor:

Jag vill nu uppmana dig om en viktig sak: Om du minns och hörsammar vårt första samtal, värdesätter mina huvudtankar från "öppet brev" som jag väljer att skicka dig igen här nedanför, kommer du att inse att "jag inte är en fräck konstnär som har fått lagom på hjärnan och trots att ha bott här i bara två år, gör massa uttalanden och drar massa generella slutsatser med tron på att jag har rätten till det", du kommer att se att det är inte den bilden jag vill ge och att jag inte är heller det.Speciellt vårt andra samtal (som Leyla har översatt), tror jag att du också samtycker, har präglats väldigt mycket av "det som intresserade dig och det du hade egna frågor om" och det blev mera utav ett subjektivt utfrågning. Huvudkällan till mitt skapande är naturligtvis inte bara "det jag motsätter mig till dolda lagar av lagom" .

Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt "sann dialog" i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa.

Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.Jag frågade följande fråga som inte blev besvarad:

Men anvander du hela kallelsen om "sann dialog" i ditt program? Det ar viktig för mig…

Detta blev svaret:

Jag berättar att du är en mycket driven konstnär som har ställt ut i Istanbul Biennalen men innan du kom till Sverige skickade du ditt verk som du ställde ut i Botkyrka konsthall till svenska konsulatet och försökte få in den till Kulturhuset. Du jobbar just nu med ett verk som heter "sann dialog". Även där har finns det en inspiration av "lagom" men inte bara det utan också om Turkiets närmanden till EU. Sen berättar du själv vad Sann dialog är.

Jag fortsatte inte insistera på att få lyssna på programmet innan det sändes pga att jag fick svaret "Sen berättar du själv vad Sann dialog är," vilket jag ångrar nu, jag borde ha insisterat.

Resultatet på ett objektivt sätt om programmet som sändes kan sammanfattas med följande punkter:

1. Den riktiga intervjun vi gjorde på engelska i tre timmar har överhuvudtaget inte använts i programmet.

2. Programmet har blivit producerad med enbart halva kapacitet för att vara billig genom att min röst på turkiska -hur nu svenskar skulle förstå - följdes med den spontana översättningen min fru gjorde -utan att ha vetat om att det skulle användas på det sättet, skulle inte heller ha gett sin tillåtelse till det-.

3. Programmet fortsätter och slutar med en icke-objektiv presentation av mig, där jag presenteras som den slåss emot konceptet lagom medan Negar Josephi själv oskyldigförklarar sig själv (varför hon nu behöver det) i ett eget konfrontation med lagom, en olycklig och felaktig bild precis som jag befarade. Ordet ”konspirationstanke” förekommer flera gånger är inte heller någonting som jag har sagt eller menar utan är en fri tolkning från journalistens sida. Jag tycker att lagomregler måste läsas av och förstås på ett mycket djupare plan med allt vad det innebär. Mina tolkningar rör enbart definitionen det som berövas för människorna och samhället pga lagomregler som jag erfar och upplever, absolut inte vad innehållet är, orsaker eller dess mekanismer.

4. Programmet ger en missvisande bild av mig som konstnär: den felaktiga bilden får mig att framstå i slutändan som en konstnär som har gjort en videoperformans för att få uppehållstillstånd trots att jag har påpekat det motsatta otaliga gånger för Negar Josephi. Jag har aldrig tvekat och visste hela tiden att jag skulle få positiv beslut från Migrationsverket. Mitt mål med videoperformansen var att uppmärksamma och lyfta fram ett stort problem med långa väntatider och ett ohumant behandlingssätt som drabbade 6500 människor då och kanske på det sättet kunna hjälpa dessa. Förutom finns det ett allvarligt misstag till i programmet om att jag skulle ha fått permanentuppehållstillstånd vilket jag ännu inte ens har ansökt om.

5. Även om man skulle förlåta och bortse från allt jag skriver här ovan, är det oförlåtligt att man trots det löftet som gavs till mig om att hela min kallelse till projektet "sann dialog" -som är mycket viktig för mig- på svenska skulle läsas upp i programmet, har man faktiskt hoppat över den.

6. Under den spontana översättningen använde min fru "medel svensson" av misstag som hon senare rättade till "medel svensk" efter ett förklarande svar från mig -vilket är också inspelad på samma band-. Negar Josephi har trots det valt att använda just det felaktiga uttrycket ”medel svensson” vilket understödjer den dåliga imagen som genom programmet har tillskrivits mig.

7. Programmet har blivit läxa och en anledning till att jag aldrig kommer att tillåta intervjuer att sändas utan min tillåtelse i fortsättningen.

Intervjun för P1 var det fjärde intervjun som gjordes med mig i Sverige: tidigare SvD, SVT och SR P2. Jag är känd för att vara en konstnär som väger sina ord väl och står för det han säger. Jag förnekar inte en enda mening som jag har sagt i intervjun men jag sätter mig emot kontext som dessa placerades i. Detta är inte bara ett brev av missnöje. Till skillnad från de tre andra intervjuerna, visar denna intervju en subjektivitet långt ifrån professionalism och oansvarighet som troligen beror på dålig underbyggnad och brist på ett vidare perspektiv som krävs för att diskutera på djupare intellektuella plan. En konstnärsporträtt skulle glädja mig vilket säkert är tanken för kulturradion men om jag känner mig så här missnöjd borde ni tänka över möjliga anledningar. Jag tycker att jag inte är den ende som har blivit utnyttjad utan även kulturradion.

Jag överlämnar resten till er och vill bara säga att jag inte tillåter att programmet återsänds någonsin.
Frågor och svar som ingick i mailen:

NJ:
Hakan. Jag sitter och klipper i intervjun och jag har en fråga till dig. Du generaliserar ibland och talar om svenskar och invandrare som är på vissa sätt. Hur kan du generalisera så hårt när du bara har bott i två år? Skulle du acceptera om en svensk generaliserade turkar lika hårt om den bodde i Turkiet. Det är en viktig fråga att ha med i programmet eftersom annars kommer lyssnarna undra över detta.En till fråga.Vem är invandrare och vem är svensk för dig? När slutar man vara invandrare och när blir man svensk?

HA:
SVARAR och UPPMANING

Jag ska besvara dina frågor men jag vill samtidig påpeka att min uppmaning som finns nedanför svaren är viktig.

Först av allt mina svar:

Istanbul är en stad med kosmopolitiskt mångfald, multikulturell och etnisk mångfald som förändras varje stund och är mycket större och blandad stad än Stockholm. Om du skulle flytta till stockholm som en Istanbulbo, du kan göra vissa observationer mycket snabbare och nå vissa slutsatser tidigare.

Det är dock framförallt det vardagliga livets stränga och kärva regler tvingade mig att göra dessa observationer och nå slutsatser så snabb, det tvingar mig än idag. Jag har talat om för dig att jag inte är den förste som har gjort dessa observationer utan det finns många fler som har gjort liknande observationer långt innan och det finns många fler undersökningar och forskning inom området. Nej, jag skulle inte bli arg eller förvånad om en svensk skulle göra observationer och nå slutsatser som resultat av dessa om mitt land på en mycket kort tid och delgav mig dessa. Jag skulle lyssna på honom eller någon annan oavsett vilket land eller kultur de kommer ifrån, jag skulle hålla med om det som jag samtyckte, eller om inte; skulle jag berätta mina åsikter som skiljer sig från hans.

I mitt kultur är detta företeelse i sig självt inget man ser med förvåning eller finner konstigt; att någon efter kort tid i mitt land skulle ha mod att berätta om sina observationer som berör mitt land.

Dessutom om dessa observationer och slutsatser omfattar och förmedlar viktiga delar och detaljer som är svåra att uppmärksamma av mina landsmän, skulle det göra mig ännu gladare, ge mig anledning att gratulera dem och även föranleda mig till att dra lärdom av det...

Frågan om när en invandrare bli svensk är i grunden en fel fråga med beklaglig missvisande retoriskkälla. Frågan kan omformuleras endast så för att vara meningsfull:

När kan en invandrare frigöras, komma ur fällan av att vara begränsad till att vara just "invandrare" som fängslar och diskriminerar honom, när kan han tillhöra samhället i en Sverige som är mångkulturell och få chansen att vara den han är utan att känna sig avvikande, för lite, för mycket eller främmande.

Den andra änden av samma fråga kan ställas så här:

När kan en svensk känna sig fri, rik, ha mod till och känna sig bekväm med att vara den han är och vara till freds och lycklig lottad för den multikulturella rikedomen, när kan han frigöras ifrån föreställningen som håller honom fången, faktiskt lika fängslad som invandrarna, föreställningen om att han är för "lite", otillräcklig, att känna sig både som husvärd i sitt land och samtidig olycklig, fattig i själen och känna nästan "mindrevärdeskomplex" över sin tillvaro.

Den skoningslösa kylan från Lagom som kategoriserar och skickar alla människor dit de tillhör kan endast brytas ner genom att besvara frågorna med båda sidorna. Endast genom att vilja svara på dessa frågor, kan de individer som underkastar sig eller försöka anpassa till dessa dolda lagar frigöras denna tillvaro och genom att ge svaren kan frigöra sig och känna sig som vinnarna. Lagom är det medlet och makten som svensken använder sig utav när han känner sig underlägsen, men dess destruktivitet är mest riktad till denne. Tyvärr! Denna tillvaro med den köpta föreställningen om att vara otillräcklig och bristfällig tvingar ett samhälle att skydda sig själv - egentligen utan anledning- och kämpa, ger mera näring åt lagom. Jag vill nu uppmana dig om en viktig sak:

Om du minns och hörsammar vårt första samtal, värdesätter mina huvudtankar från "öppet brev" som jag väljer att skicka dig igen här nedanför, kommer du att inse att "jag inte är en fräck konstnär som har fått lagom på hjärnan och trots att ha bott här i bara två år, gör massa uttalanden och drar massa generella slutsatser med tron på att jag har rätten till det", du kommer att se att det är inte den bilden jag vill ge och att jag inte är heller det.

Speciellt vårt andra samtal (som Leyla har översatt), tror jag att du också samtycker, har präglats väldigt mycket av "det som intresserade dig och det du hade egna frågor om" och det blev mera utav ett subjektivt utfrågning. Huvudkällan till mitt skapande är naturligtvis inte bara "det jag motsätter mig till dolda lagar av lagom" .

Om du inte använder mina ord som beskriver mitt skapande genom konst-lekar, egenskapen av vara neo-fluxus konstnär och mitt sätt att använda provekationer och använder hela kallelsen till mitt senaste projekt "sann dialog" i ditt program, skulle du göra mig och vår intervju en orättvisa. Med tanke på den tveksamma situationen vill jag gärna höra programmat innan den sänds. Hoppas att du tycker att jag har rätt att göra det.

Jag känner ett behov av att påminna dig om vissa saker jag har sagt i "öppet brev", som är sagda med kärlek, intresse och ömhet för det här samhället och landet:

"Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen. Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt."

"Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.

Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin "andra klassens medborgare" status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.

De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas."

"Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?"

"Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda."

"När man ser saken härifrån når man till slut "ensamheten". Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km's avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet."

"Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:

Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss... I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen "Pang!". Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!

Såsom "lagom" är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. "Lagom" innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är "invandrare", de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in... När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt... Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.

Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare...

Jag håller på att "landa"! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma "där"? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar... De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har "vandrat in". Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara "invandrare"... Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att "landa" här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.

Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den."

NJ:
Men för att vara på den säkra sidan. Kan inte du berätta lite kort mer om konst-lekar. Vad det är?

HA:
OM KONST-LEK och ANNONS

Lek-språket tillhör de äldsta/arkaiska språkreferenserna vi har. Både rent historisk och även från våra egna liv...Jag skapar en konst-lek för att bjuda in åskådaren till denna lek, min åskådare som har en föreställning om sig själv som en person utan skaparpotential och inte har vetskap om denna potential. Genom att locka honom in med det lek-språket som han behärskar väl, bereder jag grunden för att han ska känna sig ledig och bekväm i denna tillvaro. Med andra ord, på det viset skapar jag en aktivitet som han deltar i, kanske med eller utan vetskap om det, en aktivitet med sina regler men även erbjuder till att ha rolig, och som formas med hans deltagande.

T.ex alla deltagare som skickar in sina bidrag till "sann dialog" har faktiskt tillgång till en stor skapandeplattform. Han kan själv bestämma hur han ska använda sig själv, kameran, omgivningen som inspelningen sker i, formar sina svar och sin röst såsom han önskar och redigerar videoinspelningen som han vill. Under tiden vet han eller känner till att alla andra deltagare har samma möjligheter som honom, känner nyfikenhet och spänning inför de andras skapande och förändrande makt i aktiviteten och vilja komma till utställningen som formas slutligen av mig, konstnären som har kallat till denna konst-lek för att se slutresultatet som en deltagande konstnär. Konst-lek är just det här.

ps: Jag läste just annonsen på Kulturradion hemsida, jag tänker att texter "I väntan på att få besked om uppehållstillstånd" och "Hakan Akcura som berättar om väntan på svaren" kan missförstås som att jag inte fick uppehållstillstånd utan väntar fortfarande. Det är ju inte fallet, jag har fått uppehållstillstånd som du vet.

Hakan Akçura

På Sveriges Radio P1, torsdag 30 november 2006

Sveriges Radio P1
Torsdag 30 november 2006
kl. 14:03
Kulturradions temavecka:
Hemkomster Hakan, i väntan på svaren.Negar Josephi träffar konstnären Hakan Akçura.
Sänds även kl. 18.15.

Den turkisk-svenske konstnären Hakan Akçura har bott i Sverige sedan 2005. Han tycker att Sverige styrs av så kallade lagomregler och att dessa regler hindrar skapandet. I väntan på att få besked om uppehållstillstånd skickade han en performancevideo till Migrationsverket. Negar Josephi möter Hakan Akçura som berättar om väntan på svaren som är bidrag för hans senaste projekt "sann dialog" och lagomreglerna.

Hakan Akçura's "För uppehållstillstånd" i Labyrint

LABYRINT
Botkyrka Konsthall

18 november 2006 – 31 januari 2007

Konsthallen ligger i Tumba C, bredvid biblioteket. Pendeltågstation Tumba.
För vägbeskrivning se besökskartan eller Gula sidorna. Du kan också använda SL:s reseplanerare: www.sl.se
Tumba Torg 105
147 85 TUMBA
tel. 08-530 612 25

Den 18 november öppnar Labyrint, en stor internationell utställning med konstverk i bokform på Botkyrka Konsthall.

Över hundra konstnärer eller konstnärsgrupper från hela världen ingår, bland annat Japan, Rumänien, Turkiet, Israel och Singapore. Från Sverige medverkar konstnärer från Norrland till Skåne.

Ett motiv i arbetet med utställningen har varit att arbeta internationellt utifrån en begränsad budget. Dyra frakter har ersatts med brev och konstnärer och curatorer på plats utanför Sverige har agerat kurirer och burit med sig verk i handbagaget på flyget.

De flesta av verken är nyskapade, flera med Labyrint i åtanke. Men även välkända namn inom artist book genren som Leif Elggren, Luca Frei, Karl Holmqvist, Nina Katchadourian, Barbro Ravander och Martisa Vásquez ingår i utställningen. Besökaren får också stifta bekantskap med viktiga distributörer och förlag såsom Revolver i Frankfurt, Printed Matter och Free Press i New York.

Labyrint är formgett som ett cirkulärt bibliotek med novellerna Trädgården med gångar som förgrenar sig och Biblioteket i Babel av den argentinske författaren Jorge Luis Borges.

I Labyrint får du också en uppfattning om vad som inspirerar unga konstnärer i Italien till att jobba med boken som utgångspunkt eller vad som driver en curator i Tokyo att göra utställningar i bokform.


Hakan Akçura's "För uppehållstillstånd" i Labyrint

En diapositiv visning, inkluderad 189 diabilder om en bok- ett konstobjekt som heter "About Hakan Akçura's love and his personality" som gåvs till Migrationsverket för uppehållstillstånd 2004.

Fotografer: Fırat Erez.

Beskriv mitt förhållande till artist bok

Som ni kan se, har mitt konstverk som är utställningsobjektet inget samband med hantverkskonstböcker.

Jag tog med en bok-ett konstobjekt till intervjun på konsulatet i Istanbul i oktober 2004 när jag ansökte om uppehållstillstånd för Sverige, boken som blev en diapositiv visning senare. Jag ville bräcka Migrationsverkerts standart förhör som har syftet att utreda uppriktigheten av min relation och jag ville presentera dom ett synsätt som är respektfullt och humant. Första mötet var elegant och jag väntade bara två manader i slutändan. Men ett år senare var processen med förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd svårare och de tvingade mig att göra en 51 minuter videoperformans som heter "Öppet brev till Migrationsverket".

Inspirationskällor

Mitt skapande utvecklas med provokationer av allas skapande potentialer genom "konst-lekar", genom att bry sig om kommunikation och genom att konstruera en orolig korridor mellan traditionella tekniker och de samtidiga koncepten. Min inspritationskälla är livet självt.

Inspirationen är speciellt inriktad på att se alla möjligheter i det samtida och transformationen av denna samtid. Att titta på det med djärvhet, ödmjukhet och hjärtlighet. Det paradoxala valet: Mitt skapande plattform är både folkrik och ödslig på samma gång. Jag tycker att avstå från originalitet samt att reproducera kopior är så tråkigt. Samtidigt som de verken som är allra första skapade även de enkla, för att de har ett annat ljus som gör mig mycket nöjd.

För mig, alla människor som tror sig vara vanliga och inte har chanser att skapa, har faktiskt skapande potentialer som de inte märker och kan förvandla. När någon märker sina potentialer, kan denna någon få möjligheter att uttrycka sig själv i riktning mot tid, rymdmått och andra människor på ett kreativt sätt.

Presentation av mitt konstnärskap

Jag är en neo-fluxus konstnär som arbetar interdisciplinärt. Målning, litteratur, video art, performance arts, foto är bland de första discipliner kan räknas som plattformer för mitt skapande.
Jag dirigerade en kortfilm som heter "Allt är som det är" 1991. När René Block bjöd mig till Fjärde Internationell Biennalen i Istanbul 1995, min diplom presentation kunde inte värderas i Konstakademien och denna händelse fick en enorm respons av olika konst magasintidningar som skrev om det. För Biennalen konstruerade jag ett konstverk som heter "Fönster". Jag fotograferade ett bestämt fönster i olika tider och situationer, dessa 48 bilder sedan delades, transformerades och förenades som målningar på 48 dukar.

Jag publicerade en poesi bok som heter "Halt fågel" 1996. Jag öppnade min första solo utställning som heter "Stadsbilder" också 1996, jag gjorde målningar av 22 europeiska städer med utgångspunkt av gamla stadskartor. 1998, hade jag min andra solo utställning med namnet "Själv.." på Galleri Dulcinea i Istanbul.

Jag startade mitt nästa projekt "Jag vill ha mina speglar" i 2000 och ställde ut i 2001 på Galleri Dulcinea. I utställningen ingick över 300 verk i 40 olika format som skapades och skickades till mig av människor känner mig eller vet vem jag är i enlighet med min inbjudan.

Jag gjorde en videoperformans i 2001, som heter "Jag ibland ser på tv, när jag är hög". Dess huvudämne var att diskutera koncepten av den 7:e Internationell Biennalen i Istanbul.

Jag har bott i Sverige sedan januari-2005. Förra året blev jag aktuell med min 51 minuter lång videoperformans som heter "Öppet brev till Migrationsverket". Jag har väntat på en förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd i 10 månader. Under den långa väntetiden, har jag gjort den videoperformansen och skickade till Migrationsverket. Jag gåv svar på frågor som jag tror skulle kunna ställas och sånt som jag inte alls tror skulle frågas i den intervjun samt säga det jag skulle vilja säga i den videoperformansen.

Nuförtiden håller jag på med en konstnärlig aktivitet som är öppet till deltagande, om att mötas och sträcker sig mellan Turkiet och Sverige som heter "Sann Dialog" på http://open-flux.blogspot.com/ länken. Jag är upptagen med för att sprida ut denna konstnärlig aktivitet nu.

Missa inte Labyrint!

Vissa verk kommer att kunna fås på hemlån. Under utställningsperioden erbjuds workshops där besökaren får pröva på att göra böcker själv. I januari återöppnar också Labyrint efter julhelgen med läsningar, performance och händelser där boken som konstverk står i centrum.
I samband med Labyrint presenterar Botkyrka Konsthall en nyskapad bok om utställningen av formgivarna Teresa&David med bilder av fotografen Johan Warden.
Botkyrka Konsthall inviger också vår nya distribution av artist books där besökare kan köpa verk i konsthallen.

Labyrint pågår till och med den 31 januari 2007.
Curatorer: Joanna Sandell och Pia Sandström
Koordinator: Johan Lundh
Deltagande konstnärer: Hakan Akcura, Kjellgren Alkire, Paola Anzichè, Henrik Andersson, Roger Andersson, Jakob Avenius Anckarsvärd,Janine Antoni, Michael J Baers, Veronika Ban, Björn Barre, Terése Bolander, Anna Jin Hwa Borstam, Magnus Bärtås, Amanda Cardell, Susan Carr, Peter Cederblom, Asli Cavusoglu, Banu Cennetoglu, Claudia Christoffel, Clémentine Deliss, Carl Diekert, Fredrik Ekman, Marie-Louise Ekman, Andjeas Ejiksson, Andreas Eriksson, Elis Eriksson, Fabian Fink, Alissa Firth-Eagland, Juan Pedro Fabra, Free Press (Sal Randolph), Luca Frei, Takuya Fukumoto, April Gertler, Oscar Guermouche, Brent Gutzeit, Camilla Gunnar, Cecilia Grönberg, Jason De Haan, Happy Pappy (Malin Ståhl), H.arta (Maria Crista, Anca Gyemant och Rodica Tache), Christel Hansson, Trond Hugo Haugen, Johannes Heldén, Janna Holmstedt, Karl Holmqvist, Lars Hoffsten, John Håkansson, Martin Högström, Lisa Isley, Implicasphere (Cathy Haynes and Sally O'Reilly), Travis Janssen, Cheong Kah Kit, Arijana Kajfes, Melissa Kaup-Augustine, Nina Katchadourian, Emma Kihl, Anna Kindgren och Carina Gunnars, Scott Konzelmann, Mariken Kramer, Ann-Kristin Källström, Karl Larsson, Karl Larsson & Andreas Mangione, Björn Larsson, Mareike Lee, Maria Lindström, Dorota Lukianska, love and devotion (Carina Gunnars Ingrid Eriksson, Carina Gunnars, Karin Johnson och Anna Kindgren), Line Løkken, Ebba Matz, Cathryn Miller, Concetta Modica, Ken Montgomery, Frank Möllersten, Masato Nakamura, Lina Nordström, Anber Onar, Julia Peirone Haris Pellapaisiotis, Ragnar Persson, Dmitri Plax, Alessandra Di Pisa, Sandra Praun, Publikation (Susann Rönnertz och Annelie Nilsson), Barbro Ravander, Srecko Rijetkovic, Michael Roy, r a k e t a (Helena Byström, Lola Carlander, Magda Lipka Falck, Åsa Lipka Falck, Elisabet M Nilsson, Camilla Schlyter Gezelius och Jenny Vinterqvist), Lina Selander, Paula von Seth, Christian Sievers, Marja-Leena Sillanpää, Gil Marco Shani, Linnea Sjöberg, Eva-Leena Skarin, Carouschka Streijffert, Styx (Giuliano Killgren Medici och Michael Lundberg), Nacho Tatjer, Andrea Taylor, Johan Thurfjell, VAVD Editions (Peter Andersson, Lars Svensson, Måns Wrange och Pål Wrange), Martisa Vásquez, Ruth Weismann, Horst Weinstall, Ulla Wennberg, Bengt Jahnsson Wennberg, Per Wennerstrand, Anna Wignell, Mats Wilhelmsson, ÅBÄKE (Patrick Lacey, Benjamin Reichen, Kajsa Ståhl och Maki Suzuki), Richard Årlin.
Grafisk form: Teresa&David