Press meddelande: "Öppet brev till Migrationsverket" från en konstnär som kommer från Turkiet

Hej,

Jag är en konstnär som har bott i Sverige sedan jan-2005.

Jag har väntat på en förlängning av mitt uppehålls-arbetstillstånd i 9 månader som varit giltigt fr.om oct-04 t.o.m oct-05.

Jag hoppas på ett beslut i de närmaste veckorna från Migrationsverket. Under den långa väntetiden, har jag gjort en videoperformans för att skynda på den långa processen, den heter "Öppet brev till Migrationsverket" och är skickad till Migrationsverket med just det syftet.

Ni kommer att se den fullständiga texten av videoperformansen nedanför som handlar om en neo-fluxus konstnärs liv och egna observationer i ett öppenhjärtligt samtal (51 min).

Jag hoppas att ni vill hörsamma och ta upp denna ovanliga konstaktivitet som syftar till att ge röst åt alla andra invandrare som väntar i oändliga köer samt att bidra till den kulturella och etniska mångfalden i Sverige.

Önskar er all framgång med era arbeten.

Hälsningar

Hakan Akcura

hakcura@gmail.com

PS: Jag är tacksam om ni kan meddela mig om artiklar, nyheter och/eller weblänkar som tar upp det här.

De tv-kanaler som önskar se videoperfonmansen med avsikten att möjligtvis sända hela eller delar av den är varmt välkomna att kontakta mig.


Fullständiga texten av videoperformansen:

"Hej.

Jag är en samtida konstnär som har deltagit i Istanbul Biennalen 1995 med ett separat arbete, haft tre separata, ett tiotal samlings utställningar, gjort flera presentationer och visningar samt publicerat en poesi bok.

Jag är en neo-fluxus konstnär.

Jag är målare, poet, grafisk designer, gör video-performanser, artikel-skribent och textil-designer.

Jag har bott i Sverige sedan januari 2005.

Jag är en konstnär som har flyttat ifrån sin stad och sitt land för att leva med min fru och hennes två barn som jag älskar. Jag träffade henne två år innan jag flyttade, blev kär och gifte mig.

På mitt pass fanns ett stämpel med uppehållstillstånd som gällde fr.o.m nov-04 t.o.m nov-05 när jag anlände till Sverige i jan-05.

Vi ansökte om förlängning i nov-05 i samband med att tillståndet gick ut på Migrationsverket och har väntat sedan dess ca åtta månader.

Vi är inne i åttonde månaden.

Om jag skulle resa utomlands, exempelvis till mitt hemland så kommer jag inte kunna resa ut från Turkiet för passtullen där, för jag saknar uppehållstillstånd på mitt pass. Tillståndet som behöver förlängas kräver en bedömning som skjuts upp på obestämd tid.

Vi har ringt flera gånger till Migrationsverket sedan ansökan i nov-05.

Vi pratade med flera handläggare som gav olika besked när det gällde väntetiden.

Vissa sade "ett år", vissa "sex månader", vissa "inom de närmaste månaderna". Vissa sa "just nu håller vi på med ansökningar från juli 05, det tar ca tre månader till för er del". Andra sa "just nu utreder vi de som ansökte samtidigt som er, det borde vara er tur inom de närmaste dagarna".

Vi väntar.

Vi saknar sunda förklaringar som kan göra väntetiden meningsfull och förståelig.

Den otryggheten fick mig att göra den här videoperformancen.

Detta fluxus konstverk, denna inspelning, är ett öppet brev till Migrationsverket.

Det här är min del av den intervjun som skulle göras för att förlänga uppehållstillståndet. Det som har skjutits upp på obestämd tid.

Med andra ord vill jag underlätta för Migrationsverket. Jag vill hjälpa dem.

Jag vill med denna inspelning intyga och ge svar på frågor som jag tror skulle kunna ställas och sånt som jag inte alls tror skulle frågas i den intervjun samt säga det jag skulle vilja säga. Jag vet inte hur lång tid inspelningen tar men jag ska försöka hålla det kort och konsist.

Jag vill göra min del av intervjun och presentera den för att
underlätta arbetet.

Jag vet inte hur många fler som väntar med mig.

Jag vet inte vilka svårigheter Migrationsverket har och har haft, vilka problem vinterns skrivelser om rasistiska inslag skapat. Har de behövt byta personal och utbilda nya? Jag vet inte.

De har förstås giltiga och förståeliga ursäkter för dröjsmålet.

Men i slutändan innebär det här rent praktiskt att jag berövas min resfrihet, därför gör jag denna inpelning.

Vad ska jag göra? Jag ska försöka att sammanfatta och berätta allt jag har gjort här sedan ankomsten jan-05, det jag har tänkt och sett, hur jag ser på framtiden.

Jag genomgick en period av tillvänjning till den nya livsformen med en ny familj med två barn i ett land och stad som jag inte har bott i förut.

En period förflöt med funderingar och lärdomar kring vad detta nya liv, land, hem och stad innebar och krävde samt vad jag hade att erbjuda, vilka mötespunkter vi kunde ha, vad vi kunde vara överens om.

Dessutom flyttade vi efter ett par månader. Med andra ord är det här min andra bostad sedan jag kom.

Stressen med flytten ledde till en annan period som innebar organisering av de nya förhållandena med skola och förskola för barnen som skulle börja efter sommarlovet.

Vid ett tillfälle vände jag blicken mot Istanbul, mitt hemland och hemstad, skickade en ansökan. Konceptet för biennalen i Istanbul var "Istanbul". Jag sökte med en konstaktivitet under namnet "Rum från Istanbul". Den blev senare inte antagen…

Efter flytten skapade vi en ateljé i ett av rummen, vi ordninggjorde en vägg i arbetsrummet och jag började genast att måla.

En av mina seperata utställningar med namnet "stadsbilder" bestod av ett antal målningar som jag skapade genom att titta på och få ut bilder av 22 st 150 år gamla kartor av europeiska städer i gravyr. En utav dem var Stockholm.

Det jag nu målade var en tavla som tillhörde en senare period av "stadsbilder" som gjorts med liknande arbetsteknik. Namnet är "Hecate och Empusa" eller "Izmir's hamn". Den är inte kvar hos mig. Den tillhör en privat kollektion numera.

Om jag inte minns fel, så började jag läsa svenska för vuxna på "svenska för invandrare" i maj. Som många andra på SFI var mina första kompisar invandrare. De som hade kommit samtidig som mig eller tidigare, de som inte hade läst svenska tidigare eller fortsatt läsa… Våra lärare…

Jag kan faktiskt säga att även de första verksamheterna som jag kommit i kontakt med var de olika utbildningsbolagen eller skolorna som höll utbildningen.

Det finns en rad olikheter. Man börjar lära känna det här landet tillsammans med dessa. Det rinnande vattnet, gratis varmvatten, gratis uppvärmning. Att frysa ihjäl inomhus i detta land kommer inte på tal. Styrkan av den kollektiva trafiken… Jag observerar det breda metronätet, tänk att man äntligen kan säga att det även finns metro i Istanbul. Jag observerar vägarna. Jag observerar olika liv som flyter jämsides med mitt.

Jag gjorde dessa observationer under mina metro-resor till stadens alla hörn, hela metro nätet förra våren och sommaren och har tagit närmare 4000 fotografier. När man har sagt en sån mening, blir slutledningen lite absurd: förmodligen känner jag till stadens gator bättre än många. Den sociala, etniska spridningen, den förändrande stadsbilden, den växlande kvaliteten av erbjudna servicetjänster gav mig en annan slags utbildning.

Vad har jag fotograferat? Jag fotograferade väggtexturer i staden. Med andra ord, det som enligt lagen är ett brott. Det som görs av såna som polisen har speciella styrkor för att haffa. Alltså Graffiti kulturen, vägg skrifter, schabloner, klistermärken. Och det som har gjorts över de gamla schablonerna, nya klistermärkena och de nya texterna. Blandningen av allihopa. Det som man har försökt att ta bort,
resterna, överlappande, från stadsdel till stadsdel, från centrum till periferin, stilarna, texturerna, färgerna, det förändrade språkbruket. De förändrade relationsnycklarna till de andra resenärerna. Allihopa. Jag försökte belysa all väggtextur i den här staden. Jag har ett arkiv som avser 2005.

Jag hade kommit från Istanbul som har fler invånare än Sveriges totala befolkning, men trots det nästan inte alls har någon graffiti kultur. Även om graffitikulturen blommade under 90-talet i Stockholm så finns det fortfarande en hel del. Under den här tiden fick jag iden om en fotoutställning projekt som heter "wallpapers" med 200-450 fotografier. Eftersom jag hade material så kunde jag också ansöka för att förverkliga projektet.

Jag vände mig till Tensta Konsthall som är ett konstcenter i en invandrartät förort. Jag fick tyvärr höra av de ansvariga för verksamheten att konsthallen ville verka och ha sina program som vilket annat konstcentrum i stan som helst.

Min gissning är att de tackade nej av den anledningen och förmodligen även pga. att det skulle vara svårt att hitta stöd för projekt som skulle skapa motsättningar. Den ansvarige sade dock att de hade gillat projektet.

Under samma tid, fick jag bevittna en annan process. Det var en rapport, en studie som min fru var inblandad i. Det var en forskningsstudie om de kriminella gängen i invandrartäta förorter som jag fick ta del av genom min fru. Det gick ut på att göra intervjuer med folk som bodde i dessa områden för att höra deras syn på saken och resultatet blev starkt.

Resultatet gjorde att jag lärde mig en massa saker även sånt som jag själv skulle insett som säkert skulle ha tagit längre tid annars. Dessa människor hade flera önskemål. De ville bli sedda. De ville också bli av med sin "andra klassens medborgare" status, ett begrepp som inte är riktig accepterat men ändå sant. De ville ha jämställdhet och lika villkor speciellt när man söker arbete, väljer arbete och arbetsvillkor… De ville ha en jämställd arbetsmarknad som är öppen för alla, oavsett etnisk bakgrund.

De talade om att inga tjänstemän inkl.polisen var kvar i dessa områden efter kl. 19. De berättade om kriminella gäng som växte i dessa områden som vare sig man ville eller inte pga förutsättningarna som rådde, att dessa även bevakade säkerheten i förorten. Helheten visade att det växte en helt ny livskultur, nya vanor bildades och kommer fortsätta att bildas.

Under den perioden arbetade jag med att formge och redigera en månads utgåva av tidskriften "Birlik" för Turkiska Riksförbundet. Jag ville även berika innehållet vid sidan om formgivningen genom att lägga in ett tjugotal artiklar. Jag tog med 6-7 egna fotografier inkl. omslaget. Omslaget och innehållet hade tungvikten på den utredningen och analysen. De accepterade. De ville det. Möjligtvis blev tidningen den första i media som tog upp studien.

Tiden förflöt med fotografering av graffitin, resande genom och runt hela staden, bevittnande av studieanalysen samt arbetet kring tidsskriften som innehöll presentation av studien. Allt det här ledde så småningom till att skapa en konstaktivitet av starkare karaktär och presentera den.

Jag planerade ett projekt med namnet "Reflex". Detta var en "outside" konstaktivitet. Detta var en konstaktivitet med flera deltagare...

Ni känner till siluetten av dessa förorter speciellt när ni åker förbi dem på de stora vägarna eller ser dem på bild eller i nyheterna, siluetten fastnar i huvudet. Det som alla känner till... Tänk er nu att det hänger stora ca 30 m höga reflexer - något som jag har lärt känna i Sverige och tycker väldigt mycket om, funktionella speciellt under årets mörkaste tid, det som vi hänger på barnens och våra egna
utekläder-på dessa husfasader som är höga och breda. Tänk er reflexer med deras ursprungliga former och/eller med former som jag skapar, lika söta, naiva, roliga och älskvärda... Dessutom består de av små, gula, vita, glittriga, rosa reflexer. Att de är ihoplimmade eller ihopsydda.

Vilka skulle ha skapat dessa? Människorna som bor i dessa områden... De hade deltagit frivilligt i detta evenemang. Kanske med former som jag skulle presenterat, eller former vi skulle bestämt tillsammans.

När skulle de hängas upp? I samband med en fest i dessa invandrarförorter.

Hur länge skulle de hänga? Två månader... I de mörkaste månaderna.

Trafiken som flyter utanför på de stora vägarna skulle se deras ljusreflektioner. Man skulle försöka lista ut vad det var för något, undra över dem och kanske titta på dem igen med andra ögon. Resenärerna skulle läsa reflexernas: "akta mig", "se mig", "skada mig inte" när de åker förbi.

Behövs en sådan aktivitet med flera deltagare och festligheter för att kunna säga en så enkel mening? Jag tycker att det behövs. För att det är så jag ser på konsten. Jag tror på sådan konst som kommer naturligt från det verkliga livet av verkliga människor och beror på dem, alltså inte konst som finns där uppe någonstans, fin och ouppnåelig som ändå inte är nobelt. Jag tror på att den skapande kraften finns hos alla även hos de som kallar sig för enkla, alldagliga människor. Jag tror att med provakation, invitation, deltagande, inbjudande till deltagande kan man skapa självaste skapelsen. "Vad bra vore det om det syntes" är min källa när jag skapar "konst-lek".

Detta var mitt projekt "reflex" som naturligtvis var beroende av mycket stöd. Det var beroende av flera bidrag och mycket byråkratiskt arbete. Det behövdes arbete med inbjudan till deltagande. Det behövde också mycket arbete, vilket var det enklaste ochden del som var minst beroende av pengar. Därför behövdes projektet presenteras för att få stöd och samarbetspartner.

Jag presenterade projektet för Kulturhuset. Korrespondensen tog flera månader. En lång korrespondens som var meningslös. Det här gjorde faktiskt så att jag började lära känna: konstvärldens byråkrati. Faktum är att de inte har skrivit ett enda ord om själva projektet under alla dessa månader korrespondensen med ca tio mail pågick, utan skrev om allt annat och vidarebefordrat mig till flera andra. När de äntligen svarade var det för att jag krävde ett svar. Det var otroligt! "Lagom"! Jag började lära känna "Lagom". Av alla myndigheter är lagom den starkaste och djupaste. Det är den som breder ut sig överallt. Jag började lära mig lagom som reglerar alla vanor, gester, mimik, gemenskap, tolerans, rädslor, överväganden, lugnanden, ageranden och icke-ageranden och det lagom som håller ens innersta röst nertystad och dämpad.

Det lärs ut i alla områden i livet ändå. Betyder det att det blir "en del" av människorna? Nej. Finns det inga "gamla" förredettingar bland utlänningar som själva blir ännu mera "svenskar" än ursvenskarna och är rasister som dessutom ser ner på de "nya" utlänningarna? Ja, det finns. Men trots detta, tror jag att det ändå finns få invandrare i det här landet som accepterar och anpassar sig till "lagom" som en samling av lagar som påtvingas folket även om de blir lärda till det. Det här landet har skapat två folkgrupper som rent grovt ser olika på Sverige, livet i det här landet, människorna och allt som har med människorna att göra. Tacksamt! Vilken tur för Sverige att det har gjort det möjligt att för dessa rikedomar, möjligheter till kulturutbyten, olika civilisationer med olika erfarenheter att kunna komma till det fredliga, smärtfria, lugna, långt borta och ensamma landet och leva mittbland dess medborgare.

Jag menar inte att landet var fattigt, inget blev till något sedan det blev fylld. Man får inte se det så. Landet som har en stark shamanistisk kultur upp i norr, har så starka rötter och relationer med sina underjordiska krafter, en stark mytologi, ett land som har odlat en kultur som är djup med sorg med livets helt andra ansikte som är så ensam, så fjärran och så kall. Hur är det möjligt att en Bergman växer upp här annars?

Jag kom av mig med prat om rikedomar och lagom, jag går tillbaka till min korrespondens med Kulturhuset: Trots flera svar från de nämndes det inte ett ord om själva projektet. I slutändan fick jag reda på att Kulturhuset varken hade några mål eller budget för "outside" projekt. Så det blev inte antaget. Då vände jag mig till Tensta Konsthall. Med samma avsikt och goda viljan... För mig var konsthallen fortfarande ett centrum i en invandrarförort vilket var bra. De fann projektet intressant men tackade nej. De var tveksamma till om de kunde finna medel för att realisera det.

Jag fortsatte skolan. Jag åkte till Turkiet med familjen på sommaren. Det kändes bra. När jag kom hem från semestern satte jag genast igång med min nästa tavla och den blev färdig: "My hero from 9/11". Den är kvar hos mig.

Jag fortsatte att arbeta med min websajt som tagit lång tid och ännu inte är färdig, jag tror ibland att den kanske har en för bannelse över sig. Jag försökte på skynda processen, laddade in information som var nödvändig.

Jag startade kontakten med ett tryckeri i Turkiet för utgivningen av mina två dikt böcker som fortsättning på den första som blev utgiven tidigare. Nästa år är målet att ge ut dessa.

Under den här perioden, började jag att söka institutioner och andra organ som ger stipendier och stöd till konstnärer, jag bestämde mig för att söka några. Jag ansökte och fick ställa mig i kö för ateljé. Det räckte med ett portfolio jag skickade till Kulturförvaltningen, de accepterade min ansökan. Nyligen fick jag ett erbjudande om en ateljé via arbets-förmedlingen men den var för stor och dyr för mig så jag fick tacka nej. Jag står i kön fortfarande.

Jag sökte ateljestöd och projektstöd för projektet "Reflex". Jag sökte stöd för mitt projekt "Rum" som jag tidigare hade sökt till Istanbul biennalen med.

Jag har även skapat ett annat projekt som baseras mycket på det jag berättade tidigare om, ett utställnings projekt med namnet "Lagom". Jag sökte stöd för det också. Jag gjorde några grafiska arbeten för att skapa möjligheter att få bidragsstöd.

Jag får snart svar på flesta ansökningarna. Med svaren kommer även planeringen framöver att klarna, hur mycket tid jag kan lägga på konsten och skapandet. Om jag inte får stöd innebär det att jag kan lägga lite mindre tid på skapandet. Att arbeta, kanske huvudsakligen med formgivning eller kanske något helt nytt och främmande och att stödja min familj kommer vara i fokus. Om jag får anslag betyder det att jag kan fortsätta med min linje och konstnärliga arbete tack vare stöden.

Jag älskar mina barn. Jag älskar min fru. Jag älskar det här landet alltmer för varje dag.

Det fanns en anledningen till att jag kontaktade Kulturhuset, jag hade sänt dem ett annat projekt tidigare. Projektet var ett konstobjekt i bokform "Hakan Akçura's love and personality" som jag hade presenterat till dem, boken som jag hade tagit med till intervjun på svenska konsulatet i Istanbul och sedan sänt till Migrationsverket, boken som ingick i ansökan om uppehållstillstånd som kom väldigt snabbt. Den innehöll fotografier av oss i förhållandets olika skeden och screen prints av våra chat, mitt CV, mina kataloger, pressmeddelanden, intervjuer och tidningsartiklar om mig och mina arbeten, länkar till internetsidor som innehåller information om min konst. En vän som är konst fotograf hade dessutom fotograferat mig ovanifrån när jag höll i boken och visade varje sida. Jag presenterade för Kulturhuset den samlingen av fotografier som kunde bli en slajtshow eller kanske kunde visas upp som digitala tryck i en större utställning. Projektet hette "För uppehålls- och arbetstillstånd"... De tackade vänligen nej med anledningen att de inte kunde ställa ut det med så kort varsel.

Från den dagen tills nu skulle man kunna fylla fyra sådana böcker. Tiden var intersiv. Livet var intensivt.

Mitt ena barn går på dagis, den andra går i skolan. De är hos oss varannan vecka. Deras pappa är en mycket god vän till mig. Jag har börjat skapa fler och fler kompis och vänskapsrelationer med andra från min skola, min frus vänskapskrets och övrig omgivning. Vissa av dem är svenskar. Jag har mött kloka och kreativa och modiga unga människor. Både under tiden jag fotograferade graffitin som ingår i helheten av ljus, mörker, andra objekt och människor, och senare...

Jag har haft lärare som jag tyckte mycket om. Det var tufft att börja lära sig ett nytt språk och studera vid 43 års ålder. Det gångna året lärde mig det. Även om jag inte älskar språket har jag vant mig och börjat tycka om det mer med tiden. Jag hoppas och tror att det blir lättare att lära sig med tiden med tanke på den positiva utvecklingen. Jag funderar i helt nya banor nu, i början trodde jag att språket behövdes för kommunikationen med barnen och andra men nu har det vuxit i dimentionen till att kanske börja skriva på svenska och publicera. Svenska har nu blivit ett älskat språk som ger mig dessa tankar.

Jag älskar naturen här. Jag älskar det sättet barn prioriteras i vardagliga livet. Jag älskar människornas respekt till naturen och djuren. Jag älskar himlen. Men t.ex. en av dem första sakerna jag lärde mig var rena motsatsen till det här. Jag har aldrig mött så många unga människor som behandlar sina äldre på så dåligt sätt och så respektlöst som här. Det är nästan som om de unga har en hemlig överenskommelse.Man ser de äldre som att det är onödigt att de lever och vistas /finnas här överhuvudtaget. Eller att de äldre är dem som äter upp det som andra arbetar ihop. Ungdomarna är hårda.

När man ser saken härifrån når man till slut "ensamheten". Jag hade inte kunnat föreställa mig i förväg ett land med så många människor som lever i sin ensamhet. Denna ensamhet -även om man nu har lämnat den och flyttat till staden- har förstås en del av sina rötter i det sättet man levde på för ett sekel sedan, att man levde isolerat, utspritt på större yta med 2 km's avstånd mellan husen på landet i bondesamhällena som har sin speciella djupa kultur av ensamhet.

Men jag kommer inte glömma just en speciell dag. Den dagen som började som en intressant observation och sedan blev till en djup lärdom:

Det var en resa i tunnelbanan från stan till förorten i en vagn med flera svenskar och invandrarungdomar. Medan ungdomarna satt och hade lugna samtal sinsemellan, satt jag och de andra svenskarna stilla och såg omkring oss... I en stund där de hemliga och outtalade lagarna om hur man ser på just sådana ungdomar rådde i vagnen hos svenskarna som satt, så plötslig smälde en av de ungdomarna vagnfönstret med handen
"Pang!". Alla i vagnen studsade upp från sina säten. De blev chockade. Ungdomarna däremot, de gick lungt tillbaka till sina samtal. Det verkade som om de inte såg folk runtomkring sig. Det följde en stund av missnöjesläten från andra resenärer tills det började bli lite lugnare igen, den här gången var det en annan invandrarungdom som skyndade sig att smälla fönsterrutan. Då började man att förstå vad som höll på hända. Det var lekens regel: Vem som skulle fånga först, hinna först att smälla rutan när det kom ett förbipasserande tåg. En simpel lek. En lek som blir rolig och rik i och med reaktionerna från de förvånade svenskarna i vagnen, nöjet som bibehålls med det. Vem talar med vem och om vad? Vem vill säga vad och till vem med denna lek? Det är så mycket som sägs egentligen!

Såsom "lagom" är en samling attityder, mimik, färdiga meningar och ord, är det tyvärr så att det förtjänar den reaktionen enligt invandrarungdomarna. "Lagom" innefattar även det inre språket där rasismen får möjlighet att växa. Tyvärr är det så! Ingen är medveten om det och upplever det så. Människorna här vet med sig som civiliserat samhälle att de är ett civiliserat, rättvist och solidariskt folkslag. De andra som inte är svenskar, inte räknas till svenskar, fortfarande är "invandrare", de kommer att förbli så, att de en gång vandrat in i det här landet och alltid kommer att fortsätta att vandra in... När kommer det här samhället att bli det nya Sverige enligt alla? Vore det möjligt. Omöjligt! Världen rör på sig dundrande. Flyttandet finns överallt, från överallt till överallt... Det finns dock en skillnad, flytten hit är annorlunda jämförd med flytt mellan andra ställen där historien har flera gemensamma nämnare som krig, tortyr, massaker, svårigheter, folkkamp, där folken har upplevt liknande saker och därför har en annan inställning och förståelse. Flytten hit är en annan, till ett land med en historia helt olik de andra, för att hitta hjältehistorier måste man nästan gå tillbaka till vikingatiden, vad bra att det inte har funnits stora krig de senaste århundradena, vilken tur att det inte funnits tortyr, stora förluster och landssorger.

Jag vet inte. Dessa är reflektioner från en konstnär som levt här drygt ett år. Ni kan lära känna mig med dessa, se var jag är idag, vad jag kan tänkas göra imorgon, hur mitt skapande kommer att se ut, hur jag kommer att leva, om jag tänker bli svenskmedborgare...

Jag håller på att "landa"! Hör jag hemma här? Nej. Men hör jag hemma "där"? Nej. Som vilka? Redan nu, som alla andra utlänningar... De kan inte höra hemma här. Tredje generationen är här. De som föddes här. De som inte har ett annat land. De som inte har "vandrat in". Men de känner sig inte som svenskar. De tillåts inte känna sig så. Med sina namn, definitioner och genom att vara "invandrare"... Men de har ju inga hemländer! Det har jag. Kommer det att kännas mindre stark? Vet inte. Kommer det att vara starkare? Jag vet inte. Men jag håller på att "landa" här. Jag har ett hemland men det är det inte lika mycket som förra året.

Vi lever i en obarmhärtig värld. I den obarmhärtiga världen finns det chans för allt att flyta mycket bättre i det här landet. Jag är en konstnär som ser just den möjligheten och som kanske kan arbeta för att förverkliga den förening som behövs för att skapa den chansen. Jag vill skapa just utifrån den och för den.

Om intervjun skulle innehålla frågor ang. vårt vardagsliv, relationer och barnen, vill jag hänvisa er till mina grannar, skol och dagis personal. De skulle ge er mera korrekta svar känner jag.

Och jag kommer att resa till Turkiet i sommar. Jag åker med min familj. Det är flera där som jag saknar. Jag har saknat solen. Solen syns alldeles för lite på himmeln som annars jag har skådat flera regnbågar på, än summan av alla gångerna i mitt liv. Trots det, för en som kommer fran egeiska kusten och Istanbul känns längtan väldigt starkt. Det blåa havet, det riktigt blåa havet längtar jag efter mycket.

När jag sedan ska flyga hem hit, kommer de kolla mitt pass på kontrollen i Turkiet för "uppehållstillstånd" stämpeln. Just därför kan jag inte resa med rädsla för att inte kunna komma tillbaks.

Jag är säker på att de andra som väntar med mig på sina tillstånd har egna ursäkter som mina. Jag vet inte hur många blir tvungna att hitta på en giltig ursäkt för att få förtur till beslut. Kanske några som ska ha "döda släktingar" eller "sjuka" i hemlandet. Kanske fick de förtur, kanske inte.

Jag vill bara säga min önskan: Jag vill ha min resfrihet.

Jag har inte gjort något som förtjänar denna orättvisa. Inte de andra heller. Det här är min ståndpunkt.

Jag gjorde den här inspelningen för att hjälpa. Jag ska skicka den till er eller på något annat sätt se till att ni får se den.

Jag hoppas att det skyndar processen.

Jag hoppas att den kan bli nyttig.

Det är anledningen till det här konstaktivitet.

Jag finns här."